Rush
Vaknar alldeles för sent, slänger en trött hand på väckarklockan och vänder på mig. Somnar om… Det ringer på mobilen, – Var är du?! hör jag en irriterad arbetsledare säga i andra änden. – Eeh.. jag är på väg, får jag ur mig i ett taffligt försök att låta vaken. Sätter mig upp och tittar mig runt i det avlånga sovrummet. Med de två dörrar in hit är det snudd på omöjligt att inreda det, sängen står längs med väggen och ett skrivbord i ena hörnet. Resten täcks av ett hav av strumpor, t-shirts, kalsonger, byxor och något som ska föreställa mina arbetskläder med det välkända M:et på bröstet. Spenderar en mindre evighet att hitta strumpor som inte riskerar att fräta sönder mina skor. Väljer ett par som ser nästan lika ut och tar mig hoppande på ett ben ut i köket innan jag lyckas få på mig strumpan. Kylskåpet bjuder på en halv falukorv och ett tomt mjölkpaket. Pfffft.. jag äter på jobbet tänker jag och smyger ut i hallen för att inte väcka Hati som garanterat sover fortfarande. Tröstar mig med att han snart ska klippa gräs hela sommaren, och då måste gå upp lika tidigt. Hittar min klocka på det lilla vita bordet i hallen nedtryckt i lampan, ser att klockan redan passerat skit mycket! Lovar mig själv att bättra mig medan jag slänger på mig Donken skorna och sliter med mig brädani farten. Jag har precis hunnit vara 20år i ca en månad, funderar på hur det skulle vara att försöka bete sig vuxet för en gångs skull. Komma i tid till jobbet, hålla kolla på alla räkningar, tvätta, gå och lägga sig tidigare än kl 04.12, Kommer ner på gården och möts av en kall morgon. Vaknar till ordentligt när jag är bra nära på att smälla in i en vit Volvo. Det går fort nu i nedförsbackarna, så pass att tankarna på att stiga av verkar som ren galenskap. Sicksakar mellan bilarna på sjukhus parkeringen och hör tutande bilar bakom mig innan jag försvinner ner för ännu en backe. Lycklig över att komma ner till till jobbet helskinnad knappar jag in mig på stämpelklockan och ler ursäktande till Sara som inte kan vara arg på mig mer än några minuter. Dags för ännu en dag av hamburgeflippande, kanske skulle ta och hitta på något annat tänker jag emellan pipande brödrostar och fräsande frityrolja.
Pffft :S
Jag lägger telefonen en meter ifrån sängen för att tvinga mig upp nästa morgon… RRRIIIIIIINGG!!! Men järnhjälmen hårt skruvad runt kraniet jämrar jag mig ynkligt manligt som vi gör när något inte är helt 100. Migrän bläh, hatar det! Allt blir dubbelt så jobbigt, bara sån sak som att böja sig fram och knyta skorna känns som en 3 ronders mot Tyson. Illamående och så där duktigt små sur lyckas jag ändå släpa mig ner igenom trapphuset. Morgonljuset slår mig hårt på käften medan ljudet av den tjocka morgontrafiken får middagen från igår att vilja upp igen. Ynkligt gnyr jag lite för mig själv och hoppas i hemlighet att något ska höra mig, tycka synd om mig. Halvspringer över gatan och går mot tågstationen, sen som vanligt vad annars. Trappan ner mot perrongen, luften lite svalare här nere. En känsla av lättnad kommer krypande, du vet som det känns att hoppa i en ljummen sjö en sommarkväll och skölja bort allt damm som du samlat på dig en het sommar dag i tex en traktor. Migräntabletter är bra skit tänker jag och uppmärksammar avståndet mellan tåg och plattform när jag stigen av. Ytterligare 7 minuter av solig morgon promenad återstår, denna del med bara en molande smärta som snart känns som en avlägsen mardröm. Drar passerkortet in till kontoret redo att (med lite flyt) kasta mig in i ännu en dag i IT världen.
Du vet säkert hur härligt det kan vara att träffa en gammal kompis du inte sett på flera år och ta vid där ni slutade. Att sitta och prata om allt emellan jobb till bilda familj tankar. Precis som om ni bara sågs i går i affären och sedan träffas i dag på en fika, trevligt avslappnat och precis så som du vill att det alltid ska vara då du träffar gamla vänner. Det är garanterat fint väder och ni har hela eftermiddagen på er att komma ikapp med vad som har hänt i varandras liv de senaste åren. Hur det går på jobbet, ifall ni trivs där ni bor, kärlek, sorg och livsäventyr. Vad ni helst skulle vilja göra framöver och vad ni pysslat med fram tills nu. Det ligger något fint i att ha gemensamma minnen, som om minnena blir till klarare bilder när ni pratar om dom tillsammans. Rätt var det är så har ni förflyttat er tillbaka i tiden och befinner er långtifrån det dammiga utefiket på trottoaren. Kanske är det sommar eller så är det vinter vad vet jag. Det är bara ni som ser de där minnena. Allt annat runt om försvinner och löses upp i glada skratt emellan sippandet på det nybryggda kaffet. Skuggorna blir allt längre och snart är det dags att skiljas åt. Lite sorgligt men nu denna gång lovar ni varandra att ses lite oftare. Kanske blir det så att ni ses redan nästa dag i affären eller så kommer ni inte ses på länge. Hur som helst är det just dessa vänner som du ska hålla hårt i! Det är dessa vänner som du kommer bjuda på ditt bröllop, det är dessa vänner som kommer på din begravning. Det gör inte de andra 200 ”vännerna” som du har på din kompislista på Facebook. Gör de dessa till bara bekanta? Går det att kalla dom dina kompisar? Det är fullt möjligt att ”sluta vara vän med” någon, men är det något som man vanligtvis gör? Själv tycker jag att just Facebook är ett fantastiskt redskap att hålla kontakten med just de där gamla vännerna som du inte sett på flera år och gärna vill träffa för att just ta den där ”fortsättdärnislutadefikan”. Tyvärr är det ett minst lika bra stalkagammlapojk/flickvännersnokapåbekanta redskap med. Frågan är vilket väger tyngst? Är det ens värt det? Det kanske går att hålla kontakten med gamla kompisar utan Facebook om än med lite större ansträngning?
Svensk i Panik
FUCK IGEN! Det tas omtagningar på omtagningar, det gäller att vara noga nu när det fastnar på ett ljudspår. Bandets två Christian sitter vid inspelningsspakarna med spetsigare öron än Legolas. Redo att med blixtsnabba reflexer spara de tagningar som blir bra. Skratt bubblar ut i rummet, vi tar det igen. Kanske är det så att här musikhistoria skapas, eller bara ännu en till sommar plåga hur som helst är det fanatiskt roligt att vi fortfarande lyckas hålla ihop. Med dessa inte alla gånger så väldoftande goda vänner har jag upplevt underbara stunder som vars minnen kommer följa mig i graven. Hur de nu blir en stor hit eller ej det vi nu spelar in, är inte så viktigt för mig. Huvudsaken är att vi har roligt och det verkar räcka åt våra fans. För uppenbarligen har de mins lika roligt när vi spelar.
-HAAAAAahh… Gha. vi tar den igen, ok ge mig ett A igen. Det skrattas ännu mer. – Asså först ska jag komma in rätt och sen ska jag klippa av rätt å samtidigt le. – YES där satt den!
Mitt emellan körpaket, save, gött, ansatser, vibraton, skratt, och svordomar börjas det pratas om glass mums. Det är sommar väder i Malmö idag, 20°C i skuggan.
Vi kommer till kalaset redan klockan 19:00, trötta efter en hel dags repande gör vi allt vi kan för att hålla god min. Det krävs att man tänker en eller två gånger innan man öppnar munnen när man är så pass många i ett band som vi är. Men lika fort som sura miner och pikar sprider sig även leenden och skratt. Vilket är nog en av hemligheterna till att vi kunnat hålla ihop som band i 10år. Vi började kvällen med att grilla och ägna oss åt sedvanligt kallprat, en färdighet som jag skaffat mig igenom åren runt om på spelningar i Sverige. Jag drar den vanliga storyn att jag kommer från Hälsingland, spelar i Scaramanga, tar det som en komplimang så fort någon frågar om jag pluggar musik. Vilket måste betyda att jag har blivit fruktansvärt bra på att mörka när jag spelar fel eller tappar bort mig. Elin i bandet fyller 25 idag så självklart skulle här spelas i garaget. På en yta av ungefär 20 m² klämde vi in alla sju Scaramangianer och bjöd på ett fyrverkeri av musik och dans. Till en början var det så där härligt skitigt både ur ljud och musik synpunkt, men efter ett par låtar hade vi hittat varandra i kaoset av toner och den högljudda publiken. När jag står där, uppe på scenen eller som i detta fallet i ett hörn i ett trångt garage, så tappar jag bort tiden. Allt runt mig blir till ett enda suddigt moln, det är bara jag mina vänner och musiken som finns just då. Och vi finns bara till för publiken, det är just det som jag tycker skiljer de bra livebanden från dom mindre bra. Konsten att kunna skicka ut energi ut från scenen. Jag kanske frös innan men nu tre låtar in i gigget så är det så varmt att jag måste ta av mig skjortan. Fjärde låten, den är nu dags för ”dansskolan” en klassiker som ni som sett oss live vet vad det är för något. Här händer det, från och med nu så kommer alla att vara mycket mer med under spelningen. Det handlar helt enkelt om en kontakt man får emellan sig och publiken när de härmar våra rörelser. Sen att de nu kan dansstegen så under alla våra låtar underlättar ju dansandet ännu mer. När kläderna är så där gött kladdiga mot kroppen och rösten nästan helt bortskriken så är det dags för sista röjlåten. Jag tar och svingar huvudet så fort jag kan nu, det är redan bortom all kontroll jag kan inte sluta dansa, musiken måste bara komma ut ur kroppen på ngt sätt.
Med vetskapen om en kommande träningsvärk som är standard efter varje spelning så kommer jag nu somna nöjd som en nyäten bebis. Det har varit en hel kalas bra dag idag! Tacka alla ni som delade den med mig.
Det ligger som sockerdricka känslan av kittlade lycka i hela kroppen. Kan det vara solen eller är det något annat? Tänker jag och hostar lite av lastbilen som virvlar upp damm i luften när den kör förbi. Nu idag känns den där våren i luften igen, och inte bara där utan i hela kroppen. Som om tårna vill rymma ur mina skor. Likt kossor som vill ut på sommarbete viftar dom allt vad de kan för att få lite luft. Jag får spring i benen för första gången på veckor det känns skönt att springa allt vad jag kan. Ge järnet i varje steg, maxa, fortare. Stannar flåsande med andan tappad långt bakom mig och fån flinar stort. Tänk om det var så att man sprang vart än man skulle. Vilken kondis man skulle ha. Och snygga ben. Jag har hört att det inte finns mycket som kan tävla med oss människor i långdistanslöpning. Bushmen som jagar sitt byte tills det är helt utmattat coolt eller hur? En fascinerande tanke, den beslutsamheten beundrar jag. Den här bildbloggaren har en beslutsamhet som får mig att dra på mungiporna, att han orkar. Läste ett ordspråk i morse på väg till jobbet. ”Om du inte har tid att göra det rätt, när ska du ha tid att göra om det?”
Har tänkt på det hela förmiddagen. Varför är det så vanligt att saker görs halvdant/halvfärdigt och genom kasst?
Fick höra av en kund en gång; improvisationslösningar är fårägarens bästa vän. -Skit snack! Varför kämpa med halvfärdiga paniklösningar? När det med bara en gnutta mer ansträngning kan få det så otroligt mycket bättre. Själv föredrar jag att ta i lite extra från början bara för att slippa gör om det. Kan bero på att jag är väldigt bekväm av mig. För vem vill egentligen göra samma arbete två ggr? ”Tafsa inte!! Ta ordentligt.”
Med fån flinet fortfarande uppsmällt tvärs över ansiktet (trots att mitt tåg vad ca 1.5 timmar försenat) skriver jag de sista raderna för idag med tankarna någon helt annan stans. Hoppas bara att alla gubbar i hatt, mammor med glasspapper, killen i de rutiga solbrillorna, den trötta tjejen som satt och suckade på sin väska kom dit de skulle idag. Med all den kaos som blir när strömmen försvinner i ett så modernt land som detta är det ju inte omöjligt att man hoppar på fel tåg. Det har jag gjort förr Jhue! 😉
Det är mycket god mat som jag stoppar i mig nu när jag har det stora nöjet att bo med en vän som har tålamodet att
lära mig nya saker. Känner min inte lika borttappad i köket och tror nog att jag nu skulle kunna laga åtminstone ett par rätter utan att skämmas. Matlådorna tas med i samma takt som vuxenpoängen trillar in. Är du hungrig och någorlunda supermodig så är du välkommen till mig på en matupplevelse. Kan tyvärr inte garantera något spektakulärt än men jag jobbar på det. Det ligger en liten magi i matlagning som tar ett bra tag att bemästra. Men när jag är där så kan jag trollbinda vem som helst under en hel middag. Men det är säkert sånt som händer i min alldeles för fantasifulla hjärna. Jag är säker på att jag kommer kunna inom en mindre evighet laga tillräckligt god mat för vanliga dödliga. Och kommer garanterat nöja mig med det. Men som vanligt så flyger min fantasi två hundra mil före mig och målar upp de mest fantastiska historier. Som att jag en dag står och lagar gudomligt god mat i en svettig restaurang i den osigaste restaurangen i Paris. Eller imponerar på alla mina kollegor med min fantastiska chili. Där någon stans hinner hjärnan ikapp och jag påminner mig själv om att laga mannagrynsgröt till mina barn duger gott och väl. Jag gillar att jag vågar fortfarande ha den där barnsliga fantasin kvar. Det blir mer och mer en kost form ju fler år som går. Fantasin tycker jag är värd att kämpa för, det är den som formar mina drömmar. Vet inte om jag hade varit här där jag är i dag om jag inte tillåtit min fantasi att drömma åt mig. Då hade jag säkert suttit kvar i bilen med trött och slutkörd kropp på väg till ännu en bonde. Vi som är födda i min generation är den första som har fått lära sig att vi kan bli vad vi vill när vi blir stora. Att det är vi själva som sätter gränserna. Innebär de då också att ungdomar idag inte tror att de ska behöva jobba för att komma dit de vill? Jamenar om de, som jag blivit itutad att allt är möjligt kanske de missat en viktig detalj. Ingenting kommer gratis på en guldbricka. Är man inte beredd att kämpa tills knogarna blöder, ja då kommer man aldrig kunna casha in de stora pengarna. Om det är pengar man nu vill ha dvs.
Själv nöjer jag mig med lite så har jag mycket att vara glad över.
Sitter i mörkret och knappar in till synes hemliga rader in i en dator. Tänker på mycket nu men inte är det på jobb, massa saker snurrar runt och jag har en smula skitsvårt att koncentrera mig på det jag ska. Måste vara våren eller? Tar en omväg hem från jobbet bara för att det är gött att gå lite grann. Har så pass hög musik i lurarna att jag inte märker cyklisten som ropar irriterat bakom mig för att få komma förbi. Skrämd som en hare skuttar jag åt sidan med ett OJ! Kommer hem medan lägenheten genomgår en strikt organisering. Där allt nu ligger på sin rätta plats och inget av onödig natur finns kvar. Papper och klisterlappar flyger runt i luften medan Isak förklarar att han ordnar upp saker. Shit killen har koll tänker jag och hämtar ett glas vatten innan det är dags att återigen sätta mig vid datorn. Fast denna gång knappa ner något förhoppningsvis mer läsligt än det jag gjorde på jobbet. Till höga skratt äter vi en TV-seriemiddag, kyckling med linser, sallad och kantareller. Glad över att ha det så bra som jag har det just nu. Har ett sånt där fånigt flin mitt i ansiktet idag och igår troligtvis i morgon med. Skulle ha hatt min Skorpan här bara så hade jag varit lika nöjd som grodan som nyss blivit prins. Men trots att jag inte har min näst lurvigaste vän här så känns det som om jag är på rätt ställe. Tycker alla borde någon gång våga bryta sitt invanda mönster och kasta sig ut i ett stort eller litet äventyr. Det kan vara allt från att hoppa fallskärm till att välja nya godisar i påsen. Bara att våga det minsta lilla kan du vinna så otroligt mycket på. Jag tränar mig själv på att överaska mig med att våga lite mer än vad jag tror. Nu gör jag det! Tänker jag, och så rätt var det är så har jag gjort det. Tillslut blir det naturligt att ringa det där läskiga samtalet, fråga den där knutten i skinn om vägen, skratta högt åt något väldigt roligt jag hör i mina hörlurar, ropa till min kompis jag tappar bort på ICA istället för att skamset svansa runt tills jag hittar honom. Tadaa… Så har livet blivit ett äventyr bara igenom att bara göra det och inte ora sig över vad alla andra ska tycka. Innan jag nu borrar ner huvudet i kudden och dreglande snusar mig bort vill jag bara säga: Våga ta lite nya godisar i påsen spänning är roligt.
Det har slutat regna ute och det doftar blött av ny energi som sprider sig ända in igenom det öppna fönstret. Som om marken får andas lite grann. Ta en liten paus från all skit den får stå ut med från oss människor. Gamla fimpar och glasspapper spolas bort ut med gatstenen och kvar blir bara den kala rena gatan. När jag huttrande i snöslasket sprang till jobbet i morse så var jag innerligt glad att jag arbetar inomhus. Tacksam över att slippa stå dubbelvikt och känna hur känseln sakta försvinna från fingrarna på högerhanden. Tacksam över att slippa slita igång den sura motorsågen i regnet. Tacksam för att slippa fatta blöta händer om släggan för att slå bort sprintarna som håller tågrälsen på plats. Tacksam för att slippa köra traktor/taxi tills huvudet nickar. Tacksam över att slippa komma hem med djurbajs på kläderna.
Allt detta har ju varit en stor del av mitt arbete efter gymnasiet och garanterat något jag kommer sakna om ett tag. Ingen aning om jag kommer jobba med det jag gör idag i framtiden. Troligtvis jobbar jag med något jag finner intressant och utmanande. Är alldeles för rastlös för att jag ska tro på att jag jobbar på samma arbete livet ut. Men jag har haft fel förr! Rätt var det är så sitter jag väl där i min hammock efter 40år på samma ställe och är säkert nöjd med det. En sak är jag säker på, hammocken ska införskaffas! Om den så bara ska stå på min balkong så ska den i alla fall finnas där. Under soliga lördagsmornar kan jag sitta där och fundera ut något trevligt. Visst låter det kalas?! Det finns plats för några fler, då du och dina vänner är varmt välkomna att sitta och gunga med mig en stund. Åh nog finns de kaffe å kan ja löva! Kok kaffe såklart. En kaka till? Jah du behöver inte äta upp om du tycker det var äckligt. Känner du igen dig? Nog har vi hört det där förr av någon Mormor/Farmor mer än en gång. Och visst har vi tagit en bit till trots att tårtan eller kakorna står oss upp halsen bara för å vara snäll. Just äta kakor har väl aldrig jag varit kass på direkt. Det måste jag erkänna innan jag får massa mail om att jag visst åt kakor! Helst alla som fanns. Men hemma hos mig ska det alltid finnas plats för fler. Alla som är någorlunda släkt med mig minns nog godisburken med fruktmotiv som stod på bänken bredvid mikron hemma hos min mormor. Den var aldrig tom, som liten trodde jag det var en magisk burk som gjorde godis. Men som äldre blev det bara en väldigt trevlig burk. De flesta i släkten har nog stoppat ner sina inte alltid små händer i den där burken för att fiska upp något smaskigt. Just den burken var den enda jag ville ha som minne efter min kära mormor. Den ska jag ta och fylla med godis så att alla som kommer och hälsar på mig kan stoppa ner sina stora eller små händer. Så finner du dig själv godis sugen eller bara vill sitta och gunga en stund så tappa inte bort mitt nummer. Välkommen!
Jag sitter på ett kanske något mindre häftigt hak och delar lokalen med skrynkliga nypensionärer. Jag gillar´t! Mitt i denna svennebanan gryta kokande av onödigt dyr parfym finner jag mig själv att pinsamt bra passa in. Jag gillar att vara sådär vardagsledig, helst nu när jag förtjänar det. Trött och nöjd med vad jag gjort under de senaste dagarna ska det mycket till innan jag känner mig på dåligt humör. Kanske är det vädret eller så är det att jag gillar vatten så pass mycket. Känner att jag har bra med bag just nu bara. Allt verkar vilja gå vägen. Som om inget är omöjligt idag. Jag skulle nog vara lite motvillig att bosätta mig någon stans där det inte fanns en kust. Väst/Öst det spelar ingen roll men jag har en speciell relation till havet som gör sig påmind nu när jag färdas över det. Jag kan nästan ana äventyret som unga sjömän måste ha känt när de för första gången färdades mot horisonten. Att inte veta vad som kommer hända med en i framtiden är något av en välsignelse. För hur skulle vi må om vi redan idag visste datumet då vi dör. Jag tror nog jag skulle få prestationsångest över att hinna med så mycket som möjligt innan det datumet. Göra alla de där resorna, kyssa den där läskigt vackra flickan, köpa det där huset, klappa den där hunden, gråta över den där filmen en gång till… Nja det är nog bra att livet får flyta på utan att vi vet när det tar slut. Men att det tar slut är bra att komma på ibland. Det gör att man uppskattar livet mer. Tar inte sina nära och kära för givet. För vad jag vet så har ingen kommit på hur man gör för att ta reda på till 100% vad som kommer att hända i morgon. Gässen dansar på vågorna, livet är precis det jag vill att det ska vara och jag är min egen som bestämmer min framtid alldeles själv. Det, just det här är lycka.