Kvällen står i lila medan Stockholm gör sig redo för natten. Men ungefär 2 miljoner saker innanför mina blå ögon har jag inte en tanke på att sova. Har fram till idag somnat somnat som en kattunge, men denna kväll är annorlunda. Otroligt vacker tillexempel, låter som en gammal tant när jag står här och beundrar utsikten men ni får ta det. Proppmätt på godis skäms jag lite över att jag inte ätit middag. Lovar mig själv att bättra mig i morgon. Men ikväll räcker det med att stå här och sucka som Ferdinand…och titta på.. bilarna?!
Vart ska dom alla människorna? En del försöker desperat springa ikapp beatch 2011, andra glider runt i dyra blanka bilar. Vissa cyklar med reflexväst, andra med hundar. Själv står jag och lutar mig mot broräcket och tittar ner över kanten. Svart vatten, ser kallt ut. Blanka bilarna mullrar igen, hinner skymta en väldigt välkammad pojke i solbrillor trots att det börjat skymma för ca en timme sen. Värmen från brädåkningen har nu bytts mot en klibbig kylig känsla. Tankarna återvänder till bron där jag står, kanske dags att gå hem. Lutar mig ut över räcket, spottar och vänder hemåt.
Natten har nästan helt slukat dagen när jag återvänder från halvdvalan, närmare sömn än så kommer jag inte när jag åker tåg. Delar kupén med människor som är så upptagna med att strunta i varandra att det blir löjligt. Med öronen fulla av pop-proppar som spelar på max tittar de ut igenom fönstret och önskar ingen annat än redan vara framme.
Själv önskar jag inget annat än att vara tillbaka där jag började min resa. Helgen har varit så där underbar att man har kunnat ta på den. Magisk, gnistrande, med inslag av gapskratt och mustigt mörker. Jag står vid kantet till en början, en början på något nytt. Spännande tänker jag och kastar mig ut. Faller inte utan flyger, högre och högre tills allt annat verkar så smått, vackert här uppe. Det känns som om jag snart spricker, full av allt möjligt, lycklig… Spänd över vad som kommer att visa sig i framtiden. Har ju ingen aning om hur den kommer se ut men jag ser fram emot den. Myser i nuet, ler åt igår drömmer om morgondagen. Ni vet hur det känns när man får sockerdricka i foten, så känns det i hela själen. Bubblar och pyser, fnittrar och myser. Det är ett gladare jag som återvänder till Stockholm för att återigen fajtas med IT problem. Denna gång utrustad med ett stort leende och ett allt ordnar sig. Har i helgen samlat på mig fler ”kodak moment”. Spar dom på en säker plats där jag kan minnas dom i hemlighet. Drömma mig tillbaka och för en kort sekund återvända, tillbaka till just då. Utanför fönstret blixtrar pendeltågstationer förbi, det närmar sig avstigning. Packar ner mina saker tar ett djupt andetag, tänker på avståndet mellan vagn och plattform när jag stiger av och håller andan, dyker och simmar vidare.
Vaknar till lite halvt av att solen träffar mig i ansiktet igenom fönstret, där utanför leker syrenen i den varma gryningen vackert tänker jag och somnar om. Nästa ljud jag hör är ett välbekant smatter av tassar som snabbt rör sig över golvet för att sedan för en sekund tystna. Exakt just precis i det ögonblicket är jag klarvaken, ett ögonblick där jag hinner le och tänka godmorgon innan ögonvrån fylls av något lurvigt som sedan dimper ner på mig och jag blir ”varsamt” väckt med tassar/tunga/buffande och skuffande och något som säkert skulle kunna kallas sång i hundvärlden. Att ett sådant djur som hunden kallas för människans bästa vän är ju inte så konstigt. Jamenar dom blir minst lika glada av att se dig efter 2 dagar som efter en kvart. Sånt smittar av sig, den energifyllda otåligheten, glädjen, spring i benen, pälsen (ah den är ju överallt ;O ) Så fort jag ser en hund så ler jag, blir genast en liten pojke igen som springer med en pinne i handen hemma på gården med vår gamla hund Tina. En hund som kunde konsten att låtsas som ingenting så fort man pratade om henne. ”Jag tror att Tina ätit upp min macka!!” Hon svarade varje gång på liknande frågor med att ignorerade titta ut igenom fönstret. Hade hon kunnat vissla är jag bombsäker på att hon gjort det. En hund som spelade fotboll, hoppade som en gasell och just det skämdes lika bra som en diva. Jag har svårt att tänka mig mitt hem utan en fyrbent lurvig sak som kommer smattrande över golvet precis innan väckarklockan ringer. Måste nämna att jag alltid velat ha en Sankt Bernad, ska det vara så ska det vara ordentligt eller hur? Hur vida jag skaffar mig en hund till eller inte beror lite på vart jag lägger min dörr matta. Men det lutar åt ett gult hus med vita knutar, dubbelgarage och flaggstång! Bara att ramla in om du är sugen på nybakat, saft och kramar. Välkommen!
Tar mina skor och ställer dom utanför dörren, farligt ställe att ha skor på. Rätt var det är stoppar jag fötterna i dom och då är det omöjligt att gissa vart jag hamnar. Kanske går jag tills magen knorrar som lurar in mig på något mysigt mat äventyr. Eller så har skorna bråttom och sparkar allt vad de kan min bräda snabbare och snabbare tills vinden tårar mina ögon. Här om veckan hade mina skor fått för sig att promenera på jakt efter parker. Stockholm har (och det här är svårt att erkänna för en bondpojk som jag), väldigt fina parker. Träd som jag pinsamt nog inte vet vad de heter hade slagit ut i blom, hela parken var full av nyklippt gräs och sommar känslor. Just såna här stunder kan man uppleva bara man ser till att låta skorna får bestämma lite, kanske tar de mig till ett mysigt litet fik på söder, en regnig busshållplats utan buss, ilskna alkisar utanför bolaget, eller till mitt livs största äventyr det kan man aldrig veta. Men sitter man som det är så lätt att göra bara framför TV-apparaten och väntar på att något ska hända får man nog vänta alldeles för länge i onödan. En gammal gamer som jag har spenderat tusentals timmar framför datorn (vilket i och för sig senare blivit min utbildning). Har nu tröttnat på att sitta och vänta på att något ska hända, så jag tar och kör ner mina strumpbeklädda fötter ner i äventyret och går ut igenom dörren… Ska du med? ==>
🙂 Glider
Men sköna låtar i örat glider jag över asfalten, friheten känns i brösten när jag lätt glider förbi bilar efter bilar som muttrande svär vid röljusen. Vart ska dom alla människorna? Vet du vart dom ska? Inte dit jag ska i alla fall, jag ska hit, hit till nuet. Svänger in på en cykelbana, hör plingande framför mig. Bråttom har dom, de där människorna som ska någon annanstans än hit. Det blir fort farligt om man hela tiden vill nån annan stans. Mitt emellan stress till dagis och pulvermos kanske det kan vara svårt att bry sig om nuet. Men det kan räcka bara med en suck, ”åh vad bra jag har det”. Lite tacksamhet för det som finns runt omkring är inte farligt. Och när jag kommer på att vara lite tacksam så blir jag genast på bättre humör än innan. Livet kan vara alldeles för underbart för att inte leva det högljutt! Det går brantare nedför nu, jag lutar mig lite framåt och känner koncentrationen skärpas i samband med att farten ökar. Åh det här gillar jag att vara lite små rädd för att smeta ansiktet över asfalten i 30km/h det enda som behövs är en liten sten framför någon av mina hjul. Gör några större svängar i ett försök att få ner farten. Hittar ett passande ställe att åter igen köra upp på cykelbanan bort från det mindre passande körfältet jag åker i nu. Varmt i Stockholm så här nära juni, jag kan åka med tunnare kläder, vilket ökar på den där pirrande ”tänk om jag smetar ansiktet i asfalten” känslan lite till. Ropar till mest för mig själv men lite till de två personer längre fram som verkar vara mer sugen på att äta upp varandra än att flytta på sig från mig som kommer i alldeles för hög fart för att hinna stanna. WOOHAA!! ropar jag åt som medan de överaskat hoppar åt sidan bakom mig hör jag tjejen skratta högt. Mår som en prins, glider som en kung, rapar som en groda. Det finns alltid plats för fler bredvid mig i nuet. Sugen på att hänga på? Ok kom då! Så glider vi!
Ni liksom jag som har spelat denna bana fler ggr än vad som är nyttigt skulle säkert fixa den i sömnen
När jag var liten fick man blåsa i TV-spelen för att de skulle fungera. Men ett stadigt grepp om mjukisbrallorna tog jag i för allt vad mina små lungor orkade med, fyllde säkert den ljusgrå kassetten med minst lika mycket saliv men det fungerade. Barn i dag vet inte hur det är att spela utan möjligheten att spara sina framgångar i den digitala världen. Paniken som bryter ut när strömmen går och allt man fram tills dess lyckats med försvinner i en svart ruta. Idag så spelar man på lite mildare villkor, men å andra sidan så tar det längre tid att spela. När jag var liten (och nu låter det som om jag är gammal igen). Tog spelen inte mer än ett par timmar att knöla sig igenom, idag 10-tals timmar. Men de två timmarna man satt och spelade kändes som en hel förmiddag, sen fanns det ju inte tid till att spela mer. Då var det ju dags att börja arbeta på kojan eller krypa runt i skogen för att inte tala om alla gånger jag och min kompis Pär badade i varenda lerdike vi hittade. En gång fastnade hans stövel i leran och han gick hem i strumporna en solig dag i början av maj. Inte jätte poppis tyckte nog hans mor men vad spelar det för roll? Vissa äventyr måste bara upplevas på väldigt nära håll. Hur testar man annars sina nya stövlar? I det lerigaste diket som går att hitta såklart!
Pär min då närmaste granne och hittills den enda jag (och det är jag glad över) stuckit med en kniv i huvudet. Nej jag är ingen gangster som går runt och knivhugger folk i huvudet. Allt var en olycka när två killar sitter och fjantar sig i en soffa. Jag kommer på den briljanta iden att visa honom min nya kniv som jag precis fått i födelsedagspresent. Vänder mig om och håller fram kniven medan Pär böjer sig framåt. Inte fort som tur var men tillräckligt så pass att en strimma blod rann ner i spåret av hans mittbena. Även detta var inte det bästa vi hittat på tyckte hans mor och sa att det var dags för mig att gå hem. Skit skraj över att aldrig mer få leka med Pär sprang jag gråtande hem. Allt förlåtet då det kom fram hur det gått till, har inte sedan den dagen inte stuckit kniven i något mer än korv och limpor.
På ungefär en sån här lapp avslöjades ett gossebarns hemligaste känslor för en hel skolklass
Jag kan inte varit mer än 6år och en sommar när jag med hjälp av min kära farmor och en skrivmaskin knackade in mitt första kärleksbrev till en flicka på förskolan. Jag tyckte hon var så söt, så ett litet brev inte större än en postit lapp nedstucket i en vitt kuvert var ett måste. Farmor Alice satt tålmodigt bredvid sitt lille gossebarn och bokstaverade SÖT och GULLIG. Jag minns hur det kändes i magen, läskigt men bra. Jag tryckte mina små pojkfingrar mot de svarta skrivmaskins tangenterna, följde med ögonen metallarmen som slog fast en bokstav på den lilla papperslappen. Fascinerad av hur skrivmaskinen fungerade glömde jag bort att byta rad så en bokstav hamnade utanför. ”Vi börjar om” sa farmor och började bokstavera igen.
Jag fick ett eget kuvert som jag stoppade ner mitt viktiga brev i. Det var ett sånt där kuvert med ett litet fönster på som man får till bankpapper och räkningar. Men då visste jag inte vad sånt var utan var bara mallig över att ha fått ett kuvert med ett eget fönster på. Jag var noga med att inte vika det när jag stoppade ner brevet i ryggsäcken. På bussen satt jag bara och tänkte på hur i hela friden jag skulle våga ge henne det där brevet. Jag vet inte om man fortfarande tar fram ett litet kort i taget med olika frukter på för att hålla ordning på alla barn som ska springa till sin ryggsäck och hämta sin frukt. Men så gick det till på vår förskola i alla fall. Vilken frukt jag hade med mig denna dag har jag glömt men när min frukt drogs upp och sattes på filttavlan sprang jag det snabbaste mina små 6års ben kunde ut till hallen för att hämta inte bara en mosad banad utan brevet. Jag gömde det under tröjan så att ingen skulle se, frukstunden tog slut och det var dags för oss barn att springa av oss utomhus. Nu passade jag på, jag sprang ikapp henne ute på gården och sträckte fram brevet utan att våga säga ett pip. Men raka armar och blicken fastnaglad vid mina kardborrsskor väntade jag på att hon skulle ta brevet ur min hand. ”Vad är det här?” frågade hon, jag sprang där ifrån.
”Kom hit alla barn!!” ropades det och jag fick avbryta mitt uppdrag att fördämma diket med jord och stenar. Som små möss sprang vi mot fröken och samlades runt om, redo att när som helst börja leka någon spännande lek. Till min stora fasa håller fröken i MITT brev. Jag känner igen det lilla kuvertet med det egna fönstret på, kalla kårar går igenom kroppen. Jag vill inget hellre än att utplånas från jordens yta av en barmhärtig himmelsfader med en blixt i huvudet när jag hör de första orden från brevet läsas upp för HELA klassen. Jag förlät aldrig henne för det där. Det har jag inte gjort än idag, och om sanningen ska fram tror jag inte att jag kommer göra det alls. Vissa saker måste man respektera trots att det kommer från ett litet gossebarn.
” Hördö öcken de e´?!” Säger en välbekant röst i andra änden av telefonen. ” Men är det inte Öskar?” Svarar jag och ett glatt ”Ehjooo” kommer till svar. Mannen jag pratar med är en gammal kund till mig. Han har några får i en liten by några mil utanför Hudiksvall. Av byborna kallas han Sprint Öskar, ler åt det komiska i att den där halta glada gamla gubben har en smeknamn som har med löpning att göra. Det är en väldigt varm människa som trots krämpor möter mig varje gång med ett leende. Han berättar historier om hur det var att köra lastbil mellan Delsbo och Hudik på 50-talet. För att komma upp för de branta backarna var de tvungna att sitta på en av stänkskärmarna med fingrarna i motorrummet och på så sätt kräma ur skrället några extra hästar. ”Hähee jaa, vi hängde som ena f`lagger på sia” skrattar han och tar en stor tugga av i en av sina nyinköpta muffins. Förr tillbaks hade Oskar en papegoja som hette Hugo ”Den du smuggla ja hem i inneficka!”. Han kunde härma mopeder, skrika högt och retas genom att knäppa med näbben i bur gallret. När Hugo retat upp Oskar tillräckligt eller Öskar som han själv säger utbrister han ”Men nu jätte du sluta fa´leäs anarsh kömma stor näbb!” Så haltar han iväg efter en damvippa i flera färger och kör ner den i buren. Hugo blir tvär tyst och hoppar snällt in i buren och sätter sig i ett hörn. Det ser lite ut som om han skäms över att retat upp Öskar så pass att stornäbb kom. Jag myser, just det här kommer jag alltid att minnas. En historia ni som stått ut med att umgås med mig kan utan och innan. Jag försöker härma honom så bra jag kan men hör att jag är bara nära, men hoppas att den värme som Öskar sprider om kring sig smittar även på fler. Om jag lyckas bli en gammal gubbe så vill jag bli lika glad som Öskar. Flina så bara två springor syns till ögon, kanske skaffar jag mig till och med en Hugo vem vet. Fram tills dess är det bara att nämna Öskar så kommer jag dra replikerna för er.
Kökssoffsmys
Halvdaskigt gråväder flyger förbi utanför tågfönstret. Jag far åt Hälsingland i en rasande fart med ett leende fastklistrat över hela ansiktet. Det kommer någon stans i från magområdet och sprider sig hela vägen upp till huvudet tills det endast är fyllt av enhörningar som äter regnbågar och bajsar fjärilar. Det är ett öppnare och kanske något rundare landskap jag ser där ute. Mest kullar och inte berg, lövträd och inte granar. I fantasin är jag redan hemma i köket hos mor och far. Det står kaffe på spisen som snart är klart, köksbordets vaxduk är full av ledtrådar från frukosten och snabbfikat som mina bröder kastat isig efter skolan. Det ligger en filmjöksflärp nedtryckt i en nu mer torr halväten limpsmörgås. Gissar på den yngre av mina bröder, han brukar peta i maten. Det knarrar bekant när jag lägger mig ner på kökssoffan och stödjer huvudet på det hårda armstödet i trä.
Skulle du av en händelse befinna dig i mina föräldrars kök runt eftermiddagskaffet så hittar du mig troligtvis i liggande ställning just på den där soffan. Garanterat tävlar jag om utrymmet med en väldigt bekväm katt. Där ligger jag och vilar upp mig. Kanske trött efter en hel dags fårklippning, eller helt tom i huvet efter en dag av studier. Ikväll kommer jag ligga där och bara dega. Koppla av hjärnan ett tag, stänga av allt som har med datorer att göra.
