Det är vårvarmt ute, och jag sitter inomhus och blänger på den dator jag nästintill är fastkedjad vid. Telefonen ringer och jag svarar med min nu vana telefonröst. Personen i andra änden undrar med irriterad röst vart jag har gjort av hans mail! Ett par passande fräcka förolämpningar hinner passera min hjärna innan jag trevligt öppnar gapet och rapar upp något överdrivet trevligt tillbaka. Min första fråga lyder något i stil med: Har din mail kontakt med mailservern? Står det ansluten nere i högra hörnet? Var på ett, – Meh nu kom det ju 17 mail på en gång hur ska jag hinna med alla de här!?
Det är bara ett fönster tänker jag som avgränsar mig mot världen där utanför. Ett nästan osynligt föremål som ändå drar en sån tydlig gräns. Men jag kommer ihåg dagar i kallt höstregn, eller leriga skogsvägar där fyrhjulingen körde fast varannan meter eller den heta traktorn, där jag fick kämpa med kepan för att få behålla så mycket blod som möjligt då de var alldeles svart i den öppna hytten utav bromsar. Jag minns hur knölig min nacke och armar var efter den dagen.
Så det vore fel av mig att sitta här och gnälla över att jag har ett jobb där jag får vara hel, ren och torr. Det tar nog bara ett tag för mig att vänja mig vid mitt nya liv innan för de fyrkantiga väggarna framför dataskärmen med nästan tryckt mot fönstret och blicken fäst på något fint moln ovanför trädtopparna. I sommar tänker jag högt, den troligtvis mest intensiva sommaren jag kommer uppleva. Men åh vad jag längtar, som när jag var en liten gosse klockan 10:00 en julaftonsmorgon i väntan på att gubben i rött ska hälsa på. Nä förresten detta är värre! Det är ju så mkt mer nu, och allt som ska fixas och pratas med, samtidigt som jag ska överleva allt jobb jag samlat på mig. Längtar, men det ska samtidigt bli så skönt när allt detta är över.
Jag och Martina pratade igår om att det ska bli så skönt när den där tråkiga vardagen kommer. Den med mjukisar och slitna strumpor, sittandes i soffan och vänta på att söndagsmorgonen ska bli förmiddag. Ska bli så skönt att få softa lite, att slippa vänta så. Framförallt att bo ihop! Säga vad man vill om SJ men jag är trött, riktigt trött på att åka tåg nu.
Biter ihop och räknar dagar, tröstar mig med att de trots allt blir färre.
Här en motivations bild på hur mysigt det kan bli i sommar.
Kram på er!
Tagen på malnbaden i Hudiksvall på Valborg
Det sticker i näsan utav röken från de nu grå kolen. Att känna solens värme mot ansiktet är efterlängtat. Det är skönt att leva idag.
//två väldigt nöjda kisar i vårsolen
Bilen hoppar ojämnt igång med en hostning. Både den och jag är mindre taggad på att ge oss iväg i regnet. Med slitna torkarblad som lämnar ränder på vindrutan åker jag i några km för fort mot jobbet. Det är en sån där morgon då regnet känns i hela kroppen. Det plaskar i hjärnan och kippar i knäna, hela jag är en enda kall vattenpöl.
Motorerna i hjärnan går på fulla varvtal men jag behagar inte att lyssna, det spelar ingen roll hur högljutt den skriker jag kommer ändå inte att bry mig om allt som heter tankar. Inte innan jag fått mitt morgon kaffe i alla fall…
Jag väljer nummer ett, svart kaffe, fortsätter med att mata in en tvåa också för att få mer av den mörka vätskan i koppen. Innan jag kommit fram till min dator har jag hunnit rensa mailen, svarat i telefonen och lovat att jag ska komma förbi nere på lagret. Halva koppen urdrucken nu och jag känner mig redan som stålmannen på speed, det här kommer bli en bra dag.
Det låter kanske grått och långsamt att heta Wiktor idag men så är det inte, jag är bara lite trött efter en natt med takinspekterande och kuddmanglande aktiviteter, funderar och fantiserar ingen ro att somna in.
Det är till och med så att jag trivs, riktigt ordetligt dessutom. Jag har det jag önskar mig och lite där till. Snart en fru som är den mest underbara människa jag träffat, jobb som jag stor trivs med och en skruttig gammal bil som tar mig dit jag vill, trots att den hostar och fräser.
Kämpa på kompisar trevlig torsdag!
Det var med trött rygg och tungt huvud jag tassade in genom dörren sent i går kväll. Det spelar ingen roll många timmar jag än lägger i kontors världen så kommer jag vara en bondträng med skit under naglarna. Jag har ju lyxen att få betalt för min träning, istället för att betala för ett blänkande plastkort flera hundra i månaden, baxar jag fyrbenta lurvbollar i timmar.
Jag föreställer mig att det känns så här när man gjort sig osams med fel person. Det finns inte en muskel i mig som har glömt gårdagen. På något sätt så gillar jag det ändå. Att vara så där utpumpad och fysiskt oförmögen att ens springa till bussen. Ett kvitto på att jag jobbat ordentligt. Det är kanske kontorsråttan i mig som längtat efter att vara så här trött. Men jag ångrar inte en dag att jag satte mig i skolbänken, min kropp kommer hålla längre nu när jag bara jobbar ibland. Dessutom får jag semester, en lyx som man som egen företagare knappast unnar sig.
För att krafsa ner några rader om bröllopsbestyret kan jag meddela att vi nu är några km närmare att ha fixat maten. Vidare har jag ingen aning om vart jag ska få tag i mina kläder någon stans, ska försöka avsätta någon eftermiddag till det i veckan. Ska kolla ifall jag kan släpa med mig Chrille. Motvilligt erkänner jag att han klär sig snyggare än vad jag gör.
Nu dags för kaffe!
Jag och Martina har startat blogggen ramsinslantbruk.se för att våra vänner ska kunna följa livet på gården och alla våra djur. Planen är att själva företaget kommer igång till hösten 2012 men fram tills dess går det fint att tjuvkika på bloggen ☺
Jag känner mig lite som Fantomen, med kalsongerna utanpå brallorna tar jag mig an alla dagens utmaningar med stort mod. Ge mig en utmaning vad som helst och jag fixar det! Idag är det jag som är killen hela dan. Jajamen, det började med att jag cyklade 10km till jobbet i snorottan. kl 05.00 ringde Martina och väckte mig. Efter en sabb macka och en kopp te drog jag på mig mina lila tajta brallor och krängde på mig kallingarna utanpå. Tog min vita springare ”läs cykel” och gav mig iväg i rasande 15km/h mot jobbet.
Nu dags för lunch tror jag ska skjuta mig en antiloop det ska bli gott.
Pew pew!
Klossar! Det är grejer det, på hög, i hög, på huvudet eller över hela köksgolvet.
Hon har växt som ett popcorn lilla Alice, som nu ett halvår äldre än sist jag träffade henne. Det är alltid lika trevligt när man passarpåumgås. Om så bara som i detta fallet en kopp kaffe och en bulle hon moster men trevligt var det.
I morgon bär det av mot Malmö för att än en gång svettas i en replokal men världen bästa band.
Jag har haft en väldigt trevlig påsk. Vilken lyx det är att vara anställd och slippa jobba på helgerna. Känns ändå helt ok att vara tillbaka på jobbet. Mycket att ta tag i men det är bara att bita ihop. Självklart så glömde jag glasögonen hemma och får då dras med huvudvärk hela dagen.
Tåget är fräscht och åker i rasande fart med blänkande detaljer och snyggt klädd personal. Jag sitter i en bekant doft som jag närmast kan identifiera som gamla blöjor med det gör inte det minsta för jag är äntligen på väg ner till Martina för att fira påsken där. Ja självklart ska vi passa på att raka av pälsen på några ulliga varelser, sånt brukar vi ju roa oss med 😉
Men sen hoppas jag mest på att bara få ta det lugnt och planera bröllopet. För det finns en hel del som ska göras, för att nämna bara en sak BORDSPLACERINGEN! Asså det är ju en hel vetenskap. Vem kan inte sitta med vem och vart skulle den trivas bäst?.
– Men jag vill ju kunna prata med honom, men då kan ju inte hon sitta där… Ja ni fattar, egentligen tycker jag det borde finnas en 200hp kurs i hur man placerar sina gäster för lätt är det då inte!
Det är gamla blöjor jag är nu säker då upptäkten om att jag siter intill tågets toalett. Aya det kanske var en upplysning för mycket, men nu har ni läst den.
Ny friserad och på väldigt bra humör känner jag långt ner i knäna att det här kommer bli en kalas trevlig helg. Det börjar se ut som om det är vår på riktigt nu, jag såg till och med att det kommit upp blåsippor. Spännande det där med att jag är lika uppspelt varje år. Jag vet ju ändå att våren kommer, sommaren med och till och med vintern. Men det är inte för ens jag ser istapparna droppa bort och snötäcket krypa allt längre in i skogen som jag blir så där skvättig i benen som kalvar på grönbete för första gången.
Snart dags för mig att skvätta av tåget. /kram på er
