Så här ska det se ut när man ska spendera ett par timmar i fårhagen, tvär är det inte lika vackert väder här i hudiksvall som det var hos Adam på andra sidan Ålands hav där bilden är tagen.
Men visst ser det mysigt ut?!
Det hör ju lantlivet till att både bli solbränd och dyngsur. Idag väntas det senare, men enligt svensk lag så ska alla småttingar bära öronmärke. Två stora plastmärken som till en början får öronen att hänga.
Visst tar det emot att trycka dit märkena i de små mjuka öronen men man måste ju följa lagen. Hur kommer det sig att det är ok enligt lag att sätta fast ett främmande föremål i örat på djuret, men inte att märka fåren med ett jack. Då det efter att det läkt inte har några mer bekymmer av det.
Nu när de snart är märkta med öronlappar kommer en del slita sönder sina öron under sin livstid då de fastnat i märket någon stans.
Som fårklippare såg jag hundratals djur med delade öron. Ska vi inte fråga oss då om det är dags att ändra på reglerna för våra djurs bästa?
Percingdags! Så länge slipsnissarna inte ändrat på lagen så måste vi som djurägare märka våra djur på det här sättet.
Trevlig helg på er.
Känslan av gråa regnmoln ligger tung innanför skjortan, det har bara gått knappt en dag sedan Martina åkte hem. Men det är som om ett stort hål bara växer i mig under den tid då jag inte har henne hos mig. En känsla av att inte var riktigt hel. Det blir inte bättre av att det är måndag och skitväder.
I eftermiddag ska jag stänga av telefonen, lägga mig i sängen och bara läsa. Kanske känns det lite bättre då.
Det kippar kallt i mina lågprisskor, jag orkar inte släpa den tunga keyboardväskan de extra metrarna det skulle innebära för mig att gå in i värmen.
Man får lida lite för konsten tänker jag och inspekterar hålet i sulan, berömmer att jag nog får igenom ett finger där.
Jag hade lovat mig själv att ta mig upp i tid, istället låg jag och dreglade fram till knappa timmen återstod innan tåget skulle fara. Jag, kungen av panikpackande löste det galant genom att riva ut alla saker i dataväskan och knöla ner kavajen där.
Ikväll står scaramanga på scen igen, saknar den svettiga känslan efter ett gigg, ska bli roligt, skönt och en smula nervöst.
Nästa uppehåll Söderhamn? Jahapp, nog dags för kungen av panikpackande att leta sig lite frukost. Kram på er!
Bilen hoppar ojämnt igång med en hostning. Både den och jag är mindre taggad på att ge oss iväg i regnet. Med slitna torkarblad som lämnar ränder på vindrutan åker jag i några km för fort mot jobbet. Det är en sån där morgon då regnet känns i hela kroppen. Det plaskar i hjärnan och kippar i knäna, hela jag är en enda kall vattenpöl.
Motorerna i hjärnan går på fulla varvtal men jag behagar inte att lyssna, det spelar ingen roll hur högljutt den skriker jag kommer ändå inte att bry mig om allt som heter tankar. Inte innan jag fått mitt morgon kaffe i alla fall…
Jag väljer nummer ett, svart kaffe, fortsätter med att mata in en tvåa också för att få mer av den mörka vätskan i koppen. Innan jag kommit fram till min dator har jag hunnit rensa mailen, svarat i telefonen och lovat att jag ska komma förbi nere på lagret. Halva koppen urdrucken nu och jag känner mig redan som stålmannen på speed, det här kommer bli en bra dag.
Det låter kanske grått och långsamt att heta Wiktor idag men så är det inte, jag är bara lite trött efter en natt med takinspekterande och kuddmanglande aktiviteter, funderar och fantiserar ingen ro att somna in.
Det är till och med så att jag trivs, riktigt ordetligt dessutom. Jag har det jag önskar mig och lite där till. Snart en fru som är den mest underbara människa jag träffat, jobb som jag stor trivs med och en skruttig gammal bil som tar mig dit jag vill, trots att den hostar och fräser.
Kämpa på kompisar trevlig torsdag!
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Spännande, ett kort ögonblick trodde vi hästen skulle skena ner över branten
Det var med ett förvånansvärt lugn jag vaknade bredvid min flickvän i lördags morse. När jag i fantasin föreställt mig denna dag hade jag varit helt trasig i skarvarna av nervositet och skumma nojjor. Så här i efterhand är jag faktiskt glad att det är över. Och att de svarade ja till varandra såklart.
Natten innan hade vi kommit i bil norr ifrån med ett spelning i kroppen och halvbra sömn på bäddsoffan kände jag mig tacksam över att det inte var jag som skulle till frissan i snorottan. Istället låg jag kvar lite extra och kände mig så där läskigt ledig som det bara går att göra på lördagar. Frukosten intogs som vanligt hemma i Blästa, alla var för sig beroende på morgonhumör. Far först såklart, redan innan min käre syster ens funderat på om klockan skulle ringa hade han sippat i sig morgon koppen med Engelskt frukost Te, stoppat ner sina slitna vardagsstrumpor i tofflorna och iklädd kalsonger, flanellskjorta inte så mycket mer än så knallat ut till pannrummet. När de flesta djuren är matade börjar fler vakna till liv inne i huset. När jag springer de tre steg det tar för mig att ta mig in till mina föräldrar ifrån lägenhetsdörren där jag spenderat natten halkar jag till i det våta gräset och de gamla träskorna som knappt sitter ihop faller av. Jag lämnar kvar dom där, låser upp dörren med nyckeln som sitter kvar på utsidan i låset och går in. Då kommer regnet, ”det bara pissar ner” som en go vän från Göteborg skulle sagt. Jag och Martina fick uppgiften att knyta upp björkriset som skulle kanta gången upp mot kyrkan och få det så där bröllopsfestligt, medan min bror och en god vän till min syster fick en något mindre blöt uppgift. Undertiden som jag knöt med blå skrynkliga fingrar björkris efter björkris så hade Elias åkt bil i ca 3 min lämnat en kudde och sen kommit hem igen. Jag upprepade för mig själv hoppas det slutar regna, hoppas det slutade regna. Hur som, helt plötsligt var den lugna förmiddagen förbi och jag som gått där och inte funderat över varken slips eller stryka skjortan kom på mig själv att inte veta var mina kläder var. Lyckligtvis svarar bruden mitt i fotograferingen att hon hade städat lite och att min slips inte alls var uppäten av en hund eller så utan den hänger på dörren till badrummet. När nu allt var funnet bytte jag om snabbare än stålmannen som den rutinerade musiker jag är. Tog Martina i handen och åkte upp till kyrkan. Väl där framme på första bänken ca 3 min innan de förväntas komma in så slår det mig. Jag slår mig, på benet asså. Konfettikanonen!!!! Skit jag hade glömt den! Typiskt mig, tänker jag och ursäktar mig med ett ” jag kommer snart” Möter brudparet i farstun och ler lite skamset att jag glömt något. Kör sedan som om jag stulit bilen hem och hämtar konfettikanonen. Åtta minuter från bänken – hem – tills jag åter sitter på första bänkraden igen. Kenny Bräck hade sett ut som om han körde ismaskin om vi tävlat där. Så börjar musiken spela, de tågar in med mungiporna ihopknutna ovanför huvudet. Svarar JA på pastor Sunes frågor och är därmed gifta makar Trolin. Vackert! Hur sedan festen blir kan jag bara hinta om. Ni som känner min syster och inte var där kan nog gissa er närmare till den galenskap som det urartade till. Hon skrek så hon blev hes, dansande så fötterna ömmade och skrattade så sminket kladdade, ja jag tror hon var nöjd. Jag hade dagen till ära försökt mig på att skriva lite på vers, något jag helst inte gör men tänkte att det är lite utav en tradition i släkten. Och såna om de är trevliga ska man vara rädda om. Återger den här fast bara i text och helt utan handsvett och nervösa eehumn.. och eeh..
——-
Jag vill inget hellre än att bita tillbaka i en av dina skinkor men
hejdar mig nu när det är fest och allt. Tar istället och berättar om
den gången då… Nä den har alla redan hört. Läser en dikt istället
Ok här kommer den.
Det brukar ju vara vår mormor som läser upp detta men nu får jag
fortsätta berätta.
Om den lilla feta näktergal som jag ibland så elakt kallat för val.
Har nu växt upp och vacker blivit lyssna nu på vad jag skrivit.
Att nu du sitter där med värsta fina klänningen, detta kommer du
minnas som skrynkliga kärringen. Nu hoppas jag på många saftkalas för
både Egon, Einar och Clas.
För det är väl det era pojkar små ska heta, åh som du såg ut blir det
garanterat feta!
Nej nu blev jag ju så där elak igen det var ju inte alls det som var meningen.
Visst är Anders trots allt en hyvens kille ååh ja ser ju att det
tillslut blev som du ville.
Dina pojkar växer säkert opp till snubbar som jobbar på topp. Högt upp
i näringslivet hoppas jag att de minns det som nu är nedskrivet.
Att jag älskar ju dig min feta näktergal och allt som varit vårt. Det
har jag aldrig riktigt sagt, har känts så knöligt så svårt.
När nu det äntligen är sagt är det dags för mig att sluta rabbla,
Ja för hur kul är det egentligen att höra sin gamla brorsa babbla.
Låt det istället bli taberas trotts att vi saknar både Egon, Einar och Clas!
En ruskigt bra beskrivning på hur festen var
Otroligt nog verkade de på festen gilla det men så här i efterhand är den inte lika ball som den kännes när jag skrev den. Tror dock att den funkade i det syftet att göra systeryster glad iallafall.
Tack alla ni som hjälpte till att göra Ellen och Anders dag till en av de bästa i deras liv!
/ Kram på er