Nä jag ska nog ta och köpa mig en liten Ö i Medelhavet, eller kanske bara en liten gummibåt. Egentligen är jag nöjd med att bara sitta och dingla med benen i vattnet på bryggan. Det ska dock vara sommarvarmt vatten, inte nödvändigtvis byxvarmt men så pass så att inte tårna trillar av. Där kunde jag sitta och beundra mina tår som spretar under ytan, något förvrängda av ljusets brytpunkt.
Där kan jag sitta och fundera ostört över varför det kan vara så svårt att hålla sams ibland. Hur det kommer sig att de där orden man egentligen inte borde sagt rapas upp utan en tanke på hur de tas emot utav de öron som lyssnar. Hur det kommer sig att det ibland är lättare att kritisera än att ge någon beröm. Vad det är som tar emot att säga förlåt? Hur slitet det än låter när själen blöder kanske det ändå är just det vi behöver höra. Vad är det som krävs för att lappa ihop en relation sönderriven av skrik och hårda ord?
I bland kan det gå så lång tid innan luften rensas och en känsla av att det redan är försent infinner sig. Men är det försent? Så länge båda minns vad som det var som man bråkade om måste det väl gå att prata om det?
Gränsen är suddig men den finns, på insidan. Det är där jag letar i alla fall. Viljan måste finnas att bli sams, viljan från båda sidor.
Jag har ju klämt ur mig klämkäcka lines som ”livet är för kort för att umgås med idioter” och ”gå aldrig och lägg dig osams” Motton som motsäger varandra men när jag vet var jag drar min suddiga gräns fungerar det fin fint.
Det är bara att hela tiden träna på att lyssna på dina känslor, den som man kallar magen, hjärtat, själen etc.. Känns det bra så är det bra! Om det inte känns bra så försök att ta tag i det, om det känns för jobbigt ta hjälp av någon du litar på.
Så idag ska jag fortsätta lyssna på vad jag känner innerst inne, och sprida så mycket sockersöt kärlek jag kan, just nu känner jag för att kramas!
//Stora marsvinsmysiga kramar Wiktor
Minuterna tappas bort i vimlet av alla måsten, jag kippar efter luft då jag för en sekund glömmer att andas. Det är mycket som händer nu, allt på samma gång, tröstar mig med att denna alltpåsammagång tid är snart över.
Jag vill ha knäckebrödsmornar med klockans tickande i bakgrunden medan jag förstrött bläddrar i den lokala tidningen, (digital version så klart). Det ska vara rykande svart kaffe i komuggen på bordet, jag ska inte ha några planer till helgen och uppgifterna på jobbet har jag redan gått igenom dagen innan. Kanske sover Martina fortfarande, eller så är hon på väg hem från morgonmjölkningen.
På gården står en bil med en full bensintank och jag har betalat alla räkningar redan i förra veckan. På kontot finns det tillräckligt med pengar för att vi ska kunna köpa bröd till och med sista veckan denna månad.
Jag har väntat länge på det här, nu när det är så nära att jag nästan kan smaka på det kryper det utav sockerdricka i hela kroppen. Snart så, snart är jag där jag så länge längtat efter att vara och jag inbillar mig att det är först då som mitt liv kan ta fart ordentligt. Det är under dessa år som de största förändringarna kommer, och jag ser fram emot det med spänning!
Jag tackar alla mina nära och kära för att de orkar med oss under denna hektiska tid då allt verkar kretsa runt vårt bröllop. Under en tid nu har jag blivit ett med sommarens festligheter, jag pratar, tänker och andas bröllop. Det är fantastiskt roligt på samma gång som det är en prövning. Både för mig personligen men också för oss som par. Det är inte bara att slänga ihop ett bröllop, det är så många frågor som kommer allt eftersom och ju fler vi besvarar desto fler dyker det upp. Men i grund och botten är det ju ändå bara en fråga vi måste svara på 😉
Det återstår ungefär en månad kvar av detta pyssel att få ihop allt, pysselpussla in de sista bitarna.
*Pjuh!*
Världen snurrar med bruten fart, kalendern, mobilen, nyckar och komihåglappar. Allt fortare och fortare tills de suddas ut till stäck och färger. Jag ser ingenting längre bara en gröt av uppgifter och löften. – Jajamän, klart jag kan fixa det! Hör jag mig säga och i samma mening funderar jag på hur jag ska hinna med. Kvällen kommer och jag har då hunnit med mer än vad jag trodde var möjligt. Precis så som man säger ”vill du ha något gjort fråga den som är mest upptagen, han har tid”. Det ligger en hel del i det, jag behöver nog lite stress och en fullproppad kalender för att jag ska vara effektiv. De veckor som kalendern är några kilon lättare finner jag mig själv skjuta upp saker till morgondagen.
Vad är det som tar emot ibland? Vad är det som får mig att låta bli att ringa de där samtalen? Jag vet ju att det är bara att ringa så är det gjort, ändå sitter jag där på den sista dagen innan deadline och funderar på varför jag inte ringt innan!
Kommer framförhållningen med erfarenhet eller är det något man måste bestämma sig för att skaffa sig?
Jag hoppas på att jag bättrar mig på det här. För vem tycker om att alltid vara ute i sista stund?
Nu ska jag lämna tillbaka en bil jag tacksamt fått låna i en hel månad.
Trevlig måndag!
Sitter på en blå sliten kontorsstol med knarrig rygg och nött dyna. Jag väntar, det har jag gjort väldigt länge nu. Tittar på klockan, en hel kvart till har gått utav tittande på den blå installationsstapelns långsamma färd från vänster till höger. Jag ägnar en snabb tanke på hur lång tid sammanlagt jag kan ha ägnat mig åt just detta. Det måste vara dagar uppskattad jag det till och släpper ut en suck medan jag ändrad ställning på stolen, den knarrar i protest.
Hemligheten med att hinna med mycket är att utnyttja den här tiden till annat. Effektivisera mera! Rimmar jag för mig själv i det tomma kontoret, de andra har redan gått på lunch. Jag blir nog kvar här tills de kommer tillbaka, smått vrålhungrig men garanterat nöjd över att ha hunnit med det jag ska.
Fast det har jag ju inte alls! Hunnit med. Inte på långa vägar, skoluppgifter som jag borde lämnat in för längesedan har fått stryka på foten och ge plats åt arbetet. För hur i intressant det än må vara att utbilda sig är det ändå svårt för mig att stå emot en lön. Den månliga välsignelse som inträffar varje 25:e.
Något det har gått väldigt snabbt att vänja sig med.
Datorn plingar till, jobbet kallar dags att knappa vidare någon annan stans än på bloggen. Trevlig torsdag på er!
Hittade den här videon på tuben, där nazister demonstrerar på gatan nedanför samtidigt som några spelar ”ge oss Sverige tillbaka” högt i högtalarna ovanför. Jag gillar inte nazister, de ger mig obehagskänslor i hela kroppen. Men jag älskar människor som vågar göra något sånt här! Det kanske inte ser mycket ut för världen men det är ändå en tydlig fot i backen, det här ni står för är inte ok!
Dessutom är Timbuktu och Promoes låt hur grym som helst! Lyssna, njut och inspireras till att säga ifrån. Det är inte ok hata folk för att de är födda på en annan plats!
Den finns där, varje dag, vardagsrasismen. Säger vi inte ifrån när vi hör något rasistiskt så kommer det bara att bli värre. Det går inte att tiga bort ett problem, alla bor vi på samma jord det är bara det att alla har tyvärr inte fattat det än.
Sitter och försöker klura ut något bra domännamn till bloggen då jag efter ingått äktenskap tar Martinas efternamn, kanske ska jag helt enkelt ska ta och flytta den till ramsinslantbruk.se/nåntingtufft
Jag får ta mig en ordentlig funderar på det här känner jag. Det vore skönt på ett sätt att ha den på samma sida som resten av pysslet på gården men jag vet inte om jag tycker den passar in där. Enklast vore att helt enkelt byta domän bara, billigt minst krångel och så drar jag ut på beslutet ngt år till.
Satt igår kväll och pysslade med en ”skype knapp” att ha här på sidan men jag fick inte till den som jag ville. Det vart både fult och funkade dåligt, mest skyller jag på Skype. För er som har Skype i telefonen och har ett telia abonnemang kan jag meddela att det kommer att kosta en slant att ringa med skype från och med i sommar. Utvecklingen gick visst åt fel håll här Telia!
Martina har nu börjat packa ner sina saker i lådor, om ca 2 månader så flyttar hon äntligen upp hit och blir hälsingetös. Jag är minst sagt urless på det här pendlandet, jag beundrar er som har stått ut i åratal! Personligen tror jag inte att det är nyttigt.
I morgon ska jag ta en promenad i grannbyn för att se över sommarens beten till fåren, ser framför mig hur jag i morgonkväll sitter och kliar mina myggbitna ben. Men det ska bli skönt att få ut krakarna på betet, det är då sommaren kan får börja på riktigt. Har funderingar mest hela tiden på vad jag skulle vilja göra här hemma på gården, som tex att sätta upp ordentliga stängsel närmast gården. Ett par som uppvaktningsvis kommer hålla i 15-20år. Något i stil med dessa som jag satte upp när jag jobbade nere på västkusten.
Så här ska det se ut när man ska spendera ett par timmar i fårhagen, tvär är det inte lika vackert väder här i hudiksvall som det var hos Adam på andra sidan Ålands hav där bilden är tagen.
Men visst ser det mysigt ut?!
Det hör ju lantlivet till att både bli solbränd och dyngsur. Idag väntas det senare, men enligt svensk lag så ska alla småttingar bära öronmärke. Två stora plastmärken som till en början får öronen att hänga.
Visst tar det emot att trycka dit märkena i de små mjuka öronen men man måste ju följa lagen. Hur kommer det sig att det är ok enligt lag att sätta fast ett främmande föremål i örat på djuret, men inte att märka fåren med ett jack. Då det efter att det läkt inte har några mer bekymmer av det.
Nu när de snart är märkta med öronlappar kommer en del slita sönder sina öron under sin livstid då de fastnat i märket någon stans.
Som fårklippare såg jag hundratals djur med delade öron. Ska vi inte fråga oss då om det är dags att ändra på reglerna för våra djurs bästa?
Percingdags! Så länge slipsnissarna inte ändrat på lagen så måste vi som djurägare märka våra djur på det här sättet.
Trevlig helg på er.
Känslan av gråa regnmoln ligger tung innanför skjortan, det har bara gått knappt en dag sedan Martina åkte hem. Men det är som om ett stort hål bara växer i mig under den tid då jag inte har henne hos mig. En känsla av att inte var riktigt hel. Det blir inte bättre av att det är måndag och skitväder.
I eftermiddag ska jag stänga av telefonen, lägga mig i sängen och bara läsa. Kanske känns det lite bättre då.
Slår ihjäl tid på Arlanda med denna, har hört att denna bok ska vara ruskigt bra. Det återstår att se. I morgon är det måndag igen, tjohoo! På’t igen bah!!
Det kippar kallt i mina lågprisskor, jag orkar inte släpa den tunga keyboardväskan de extra metrarna det skulle innebära för mig att gå in i värmen.
Man får lida lite för konsten tänker jag och inspekterar hålet i sulan, berömmer att jag nog får igenom ett finger där.
Jag hade lovat mig själv att ta mig upp i tid, istället låg jag och dreglade fram till knappa timmen återstod innan tåget skulle fara. Jag, kungen av panikpackande löste det galant genom att riva ut alla saker i dataväskan och knöla ner kavajen där.
Ikväll står scaramanga på scen igen, saknar den svettiga känslan efter ett gigg, ska bli roligt, skönt och en smula nervöst.
Nästa uppehåll Söderhamn? Jahapp, nog dags för kungen av panikpackande att leta sig lite frukost. Kram på er!