Bilen hoppar ojämnt igång med en hostning. Både den och jag är mindre taggad på att ge oss iväg i regnet. Med slitna torkarblad som lämnar ränder på vindrutan åker jag i några km för fort mot jobbet. Det är en sån där morgon då regnet känns i hela kroppen. Det plaskar i hjärnan och kippar i knäna, hela jag är en enda kall vattenpöl.
Motorerna i hjärnan går på fulla varvtal men jag behagar inte att lyssna, det spelar ingen roll hur högljutt den skriker jag kommer ändå inte att bry mig om allt som heter tankar. Inte innan jag fått mitt morgon kaffe i alla fall…
Jag väljer nummer ett, svart kaffe, fortsätter med att mata in en tvåa också för att få mer av den mörka vätskan i koppen. Innan jag kommit fram till min dator har jag hunnit rensa mailen, svarat i telefonen och lovat att jag ska komma förbi nere på lagret. Halva koppen urdrucken nu och jag känner mig redan som stålmannen på speed, det här kommer bli en bra dag.
Det låter kanske grått och långsamt att heta Wiktor idag men så är det inte, jag är bara lite trött efter en natt med takinspekterande och kuddmanglande aktiviteter, funderar och fantiserar ingen ro att somna in.
Det är till och med så att jag trivs, riktigt ordetligt dessutom. Jag har det jag önskar mig och lite där till. Snart en fru som är den mest underbara människa jag träffat, jobb som jag stor trivs med och en skruttig gammal bil som tar mig dit jag vill, trots att den hostar och fräser.
Kämpa på kompisar trevlig torsdag!