Ljudet av TV:n håller mig sällskap i väntan på att Martina ska komma hem. Hon passar på att rida lite extra nu när jag är hemma och kan vara med lillen. Dock har denna dag full av bus tagit ut sin rätt, trött ligger han och trynar i soffan väl uppallad med både filt och kudde. Det är lite utav ett projekt att lämna den lille gossen på en plats nu när han har blivit mer och mer rörlig. Vi har dammat av en gammal gåstol och den har tagits emot med stor glädje. Han har nog sparkat sig över golvet så många gånger att det snart är en stig nednött i plastmattan.
Jag hör en ljudlig fjärt från soffan och ett gällt ljud som betyder ungefär ”Kom och hämta mig snarast och ro hit med någon mumsig leksak som jag kan dregla på”. Sagt och gjort, plockar jag upp den lille gossen och sätter honom på golvet i en hög med en massa mumsiga leksaker. En nöjd tystnad infinner sig i rummet som bara bryts av ett par jollrande och ett och annat stön. Det är jobbigt att sitta när den kunskapen är lika färsk som filen i kylen. Det är en tacksam tid nu när han kan underhålla sig själv en så pass lång stund att man hinner kila iväg på toan utan att panik utbryter.
Bästa platsen att somna på förutom famnen är i vagnen när den står intill mjölkrummet. Jag antar att det är det rytmiska ljuden som han gillar. Det kanske inte är någon jätte skräll att flertalet av gossens leksaker är kossor i alla sorts former. Mjuka, hårda, vissa skramlar, andra piper något Swischa inte är super förtjust i. Men lekfilten duger fint den passar hon på att mysa på medan lillen sover.
Frosten har kommit tillbaka till den lilla byn Norrbyås. Vintern kanske inte har gett upp ändå, den bara hämtade andan för att komma tillbaka med större kraft denna gång. Fast det förstås, större kraft än Gudrun behövs knappast. Vi har ännu inte kollat över skadorna på skogen men med tanke på hur det såg ut runt om i Hälsingland gissar jag på en hel del jobb framöver.
Hundarna meddelar att det är dags att gå ut, jag har inget emot att ta en paus från datorn. Det är ovant att få kall luft i ansiktet. Känns nästan som om det skulle vara minusgrader ute. Jag vänder i dörren och tar på mig en mössa, det skadar ju inte att klä på sig lite för mycket. Med mina jätte lurar tryckt över mössan liknar jag nog Musse Pigg där jag går med grymt sväng i öronen. Vattenpölarna har frusit till en sån där mysig glas skorpa vilket Teja tycker är jätte festligt. Hon skäller högt och biter i isen, varpå hennes lilla syster står bredvid och undrar vad det är som är så roligt.
Jag myser i den kalla luften, solen står fortfarande ovanför trädtopparna och bidrar till att allt verkar spraka i silver. Tankarna dansar iväg över plugget, framtiden, jobb allt i en enda röra. Precis så som det är, allt på en gång. Inte nog med att bröllopet närmar sig, jag ska i mars pynta strax över 20 tusen till skattmasen för gamla synder. Något som skulle vara lättare med en månadslön istället för studielån. Nu kanske det skulle vara mer troligt att jag grävde ner mig i den djupaste grop jag kunde hitta men jag funkar inte så. Kanske den gamla versionen av mig hade gjort just det, men nu är jag säker på att det kommer fixa sig. Med tidigare kriser i ryggsäcken känner jag ett större självförtroende denna gång. Jag har lyxen av att omges utav fantastiska människor som utan tvekan hjälpt mig ur det mesta. Nu när mitt liv börjar ordna upp sig är det min tur att finnas till hands.
Jag ökar takten, det kommer rök från andedräkten när den träffar luften. Syret får min sega hjärna att vakna till, hundarna springer några tiotal meter framför mig med uppmärksamheten riktad åt varandra, tur att de är två tänker jag och ropar till mig dom. Det är dags att vända hemåt. Martina meddelar att hon kommer snart och önskar lax till lunch. När jag kliver upp på bron in till huset har solen klättrat ned bakom träden, kvällen är redan här, jag går in och stökar fram lunchen snart kommer hon.
Sovmorgon ända till klockan slog nio, vardagslyx jag uppskattar för lite. Hundarna är redan rastade och frukosten framdukad på bordet.I dag är det dags för avslutning på vallhundskursen, det har lovats smörgårdstårta så jag följer snällt med. Kursen avslutas hemma hos Ingamaj som bor på en trevlig gård i mysiga Värmland. Det är varmt och soligt trots att det är första oktober idag. Det sysslas med vallträning till en början för att finslipa det man lärt sig under sommaren. Tidigare i sommar besökte jag samma kurs och de gick med koppel och hade hundar överallt men i dag ser det annorlunda ut. Hundarna flyttar fåren precis dit de ska och det hörs inte lika mycket råd ifrån instruktörerna idag. En av dom sitter och klappar den lilla vita hunden med de stora öronen. Kanske ingen fårhund men den är trevlig att klappa på. Martinas tur att gå, det börjar bra. Man kan se att det har hänt mycket med henne under sommaren. Från alla VA HÅLLER DU PÅ MED!! har det nog fastnat en del. Nu mer gör hon ju det hon ska, ah ja menar ju hennes hund Swischa såklart 😉
Jag vaknar till liv av nödiga hundar som gnäller tillslut i mer eller mindre panik. Vi måste kissa!! Sjunger de i kör medan jag letar reda på vart jag har lagt mina strumpor. Martina följer med och när de luktat igenom sina favorit buskar och ätit upp maten börjar det kännas. Det här kommer bli en av de trevligaste midsommarfirande jag upplevt hittills. Sånt känner man på sig, det ligger liksom i luften. Efter frukost tar vi oss ut i fårhagen för att träna tre av de yngsta hundarna. Det syns att dom lär sig snabbt, på bara några veckor har en av dom gått från virvelvind till fungerande får hund. När alla hundarna är trötta beger vi oss ut på en upptäcktsfärd för att leta reda på en tacka med två nyfödda lamm, mest för att se så att de mår bra. Sökandet tar ungefär en stund sen hittar Martina en lurvig bak i en buske och där låg dom. Två stycken små söta färskingar. Med darrande ben och stora ögon tar de sina första steg i livet. Sillen intogs med färskpotatis som det ska vara, efter lite lekar och bus är det dags att grilla middagen. Jag önskar er alla en riktigt trevlig midsommar det har alla fall jag. Kram på er
Vaknar till lite halvt av att solen träffar mig i ansiktet igenom fönstret, där utanför leker syrenen i den varma gryningen vackert tänker jag och somnar om. Nästa ljud jag hör är ett välbekant smatter av tassar som snabbt rör sig över golvet för att sedan för en sekund tystna. Exakt just precis i det ögonblicket är jag klarvaken, ett ögonblick där jag hinner le och tänka godmorgon innan ögonvrån fylls av något lurvigt som sedan dimper ner på mig och jag blir ”varsamt” väckt med tassar/tunga/buffande och skuffande och något som säkert skulle kunna kallas sång i hundvärlden. Att ett sådant djur som hunden kallas för människans bästa vän är ju inte så konstigt. Jamenar dom blir minst lika glada av att se dig efter 2 dagar som efter en kvart. Sånt smittar av sig, den energifyllda otåligheten, glädjen, spring i benen, pälsen (ah den är ju överallt ;O ) Så fort jag ser en hund så ler jag, blir genast en liten pojke igen som springer med en pinne i handen hemma på gården med vår gamla hund Tina. En hund som kunde konsten att låtsas som ingenting så fort man pratade om henne. ”Jag tror att Tina ätit upp min macka!!” Hon svarade varje gång på liknande frågor med att ignorerade titta ut igenom fönstret. Hade hon kunnat vissla är jag bombsäker på att hon gjort det. En hund som spelade fotboll, hoppade som en gasell och just det skämdes lika bra som en diva. Jag har svårt att tänka mig mitt hem utan en fyrbent lurvig sak som kommer smattrande över golvet precis innan väckarklockan ringer. Måste nämna att jag alltid velat ha en Sankt Bernad, ska det vara så ska det vara ordentligt eller hur? Hur vida jag skaffar mig en hund till eller inte beror lite på vart jag lägger min dörr matta. Men det lutar åt ett gult hus med vita knutar, dubbelgarage och flaggstång! Bara att ramla in om du är sugen på nybakat, saft och kramar. Välkommen!