Känslan av gråa regnmoln ligger tung innanför skjortan, det har bara gått knappt en dag sedan Martina åkte hem. Men det är som om ett stort hål bara växer i mig under den tid då jag inte har henne hos mig. En känsla av att inte var riktigt hel. Det blir inte bättre av att det är måndag och skitväder.
I eftermiddag ska jag stänga av telefonen, lägga mig i sängen och bara läsa. Kanske känns det lite bättre då.
Sitter åter igen instängd på en mycket liten yta, men det är min yta. Bra plats att ta en paus ifrån den elastiska familjen. Ibland behöver man en dörr att kunna stänga om sig. Om så bara en mental, många gånger räcker det bara med att sitta tyst en stund utan krav på att svara på tilltal. Att sitta och bara fundera på, låta tankarna flyta iväg utan att avbrytas. Det är så lätt att tålamodet rinner mig ur händerna. Tills jag står och kokar likt en ångpanna nära på att explodera. Då är det skönt att bara stänga av och släppa på ventilerna i en enda djup SUCK! Sen är det över, mer behövs sällan.