Medan alla ”jag borde” samlas till ett mörkt moln ovanför mitt huvud låssas jag som om det regnar och glider vidare. Bestämmer mig för att inte tänka på att det är läggdags för ungefär en stund sedan. Tittar på klockan, hon går långsamt framåt. Inte heller tar hon någon notis om mig som sitter på soffan nedanför och ihärdigt glor på henne ihopp om att hon skulle skynda på lite. Samma fart hela tiden, tick… tick… planerar lite hastigt i huvudet vad jag ska ha med mig i morgon när jag far söder över. Det blir väl som vanligt att jag sliter med mig det som ligger närmast och hastar iväg, sen som alltid. Lyckligt vis har jag nu träffat någon som håller lite längre framförhållning än vad jag gör. Sysslar med något som kallas planering, tänker innan hon pratar och skrattar åt mina skämt. Sockerdricka för själen, en känsla av att ha kommit hem. Fast jag mer än någonsin far runt, som en illbatting. Det händer mycket nu, allt på en gång. Men det är då jag känner att jag lever. Det kommer säkert den tid då jag ser tillbaka på det här bland blöjbyten, trötta nätter och tidiga kvällar. Kanske avundas jag då min ”fritid” men då ska jag minnas hur jobbigt det är att sakna sin andra hälft.
Nu ska den här illbattingen gå och sova, för att vakna till nya äventyr i morgon.
Min fyrkantiga ögon svider när jag än en gång trycker näsan mot datorskärmen i hopp om att jag ska lära mig något matnyttigt. Känner att jag suttit för länge då mina ben domnar bort, ett tag funderade jag på om de ramlat av. Kontrollerar att sådant inte är fallet och suckar djupt ut i det tomma rummet. Mitt tangentbord ger upp och faller bokstavligen i bitar, nog dags att beställa ett nytt tänker jag och tittar ner på en av knapparna i min handflata. Tar och letar reda på något att ha på fötterna istället och promenerar 5m in till mor & far. Kanske står det en panna på spisen, hoppas det.
Sockerdricka i bröstet
Lycka ett flyktigt tillstånd
Hoppet håller den kvar
Låter allt skumma över
För nu får sockerdrickan
inte plats!
Det smakar gott och hemtrevligt av det varma teet jag fått upphällt i koppen. Trots snor i hela skallen känner jag mig på förvånansvärt bra humör. Bara tre dagar kvar på ”the Firm” sen så är det studier i mörka Hälsingland igen. Ler lite åt mig själv över min envishet, hade jag inte varit så fruktansvärt enveten, skulle jag garanterat vara färdigutbildad vid det här laget. Men jag skulle ju inte börja plugga minsann! Så var det bara, och här sitter jag nu och gruvar mig för något jag inte kan påverka. Men det är ju sån jag är, snäll och kanske lite dum och med en stor portion galenskap. ”Man måste inte vara knäpp i den här familjen men det underlättar” Så sa min mor i ett tal på systers bröllop, det ligger nog en hel del i det. Alla är vi nog mer knäpp än vad vi först vill erkänna, jag kan bara gå till mig själv och mina dagböcker. Slår jag upp en sida och läser vad jag skrev för några år sedan är det äldre ögon med andra erfarenheter som granskar den klottriga raderna. Vilket kan göra att dåtidens enorma problem blir i dagens ljus både löjliga och underhållande. Som om pengarna ska komma att täcka telefonräkningen eller inte, eller ifall jag skulle haft häftigare kläder på mig i skolan dagen innan. Jag vill inbilla mig själv att det är nyttigt att titta tillbaka i backspegeln å rätt var det är så har man lärt sig något. Det är inte hela världen om telefonräkningingen betalas några dagar för sent och alla andra skiter faktiskt i vad du har för kläder på dig. Det ger mig ett riktmärke att mäta mig själv med. Pustar ut när jag inser att jag är inte sexton längre, tror dock det ibland när jag sparkar mig fram på min bräda men efter att ha läst några dagar ur en gammal dagbok kan jag tänka : – Ja men se på mig nu, jag har kommit ända hit! Är inte det helt fantastiskt?!
Kanske läser jag det här om några år och förhoppningsvis har jag tagit mig ännu längre och är ännu mer tillfredställd med det jag lyckats med så långt. Det får framtiden skriva ner på de ännu tomma arken. Ska bli spännande att läsa dom.
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉