På en helt vanlig tisdag om sju veckor så åker jag och Martina HIT på bröllopsresa. Idag skulle jag gärna redan varit där då det blåser snåla juni vindar i endast 16°C. Mulet vad annars, men jag och min käre bror gick duktigt hem de 11.2km hem. Det ska erkännas att jag har lite ont i mina klena höfter idag men det är sånt som kommer på köpet när man gjort något ovant.
Jag börjar förövrigt bli ruskigt less på all fotboll, fottbollsprat och fottbollsmat. Det är en enda gröt av de fanatiska tv tittare runt om i landet.Varav min far kanske är en av de värre. Jag har aldrig förstått det där med fotboll, hur det kan vara så fantastiskt roligt att titta på. Spela det är en annan sak då får man ju göra något, men att sitta med näven långt ner i chipsen och skrika STRAAAAAAFFFF!!! Det fattar jag inte. Vad är det som lockar?
Men sen så tänker jag en gång till och rättar mig med att jag sitter och tittar på en kille på andra sidan Atlanten som pratar Starcraft och kniper igen min glappa käft. För om man ska gnälla på något så ska man inte vara värre själv 😛
/kram på er
Musik ska upplevas under stängda ögonlock kristall klart och ärligt. Jag tycker intryck från omvärlden stängs ute bättre när jag blundar. Vad alla ni andra tycker spelar med ens ingen roll. Det är bara jag och musiken. Först då kan jag skaffa mig en ärlig uppfattning om hur vida jag tycker om den eller ej.
Varför låtsas tycka om något bara för att någon annan gör det? Ni som har ett twitter konto har knappast missat snackisen #KiwiRiot. I den tråden uppmanas alla att prova kiwi med skalet på. Som ett äpple ungefär. Det köper jag, och visst är det skoj att prova något nytt. Uppenbarligen väldigt smakligt dessutom. Men det kryper i mig när massa Svenssons hävdar att de ätit kiwi med skal på for ever. Det vet ju både du och jag att de ljuger. Och varför påstå något sånt? Skulle samma människa på stå att hon ätit banan eller coccosnötter med skalet på om liknande trådar kom upp? Ständigt denna strävan att vara någon, blir så trött på den. Vad är det som är så svårt med att bara vara sig själv? Ät skal med kiwi om du gillar det! Prova något nytt, tipsa andra, kramas och tyck om varandra! Men ljug inte om struntsaker! Säg istället något i stil med – åh låter ju jätte gott det måste jag prova! Allt annat blir väldigt mycket sandlåda.
Wohoo nu har jag klagat färdigt pjuh!
Kaos på E4 under större delen av morgonen. I tron om att detta skulle bli min sista resa styrde jag min lilla vita skåpbil i snömodden upp emot Sundsvall. Rutan klibbade igen av allt vägsalt och däcken tycktes köra på glass. Inte nog med att skillsen för att framföra ett fordon i full fart under sådana här förhållanden kräver Collin Mc Ray skills så envisades vägens elefanter (LASTBILSCHAFFISARNA) att det var en bra idé att tränga sig förbi med sina fläskiga lastbilar.
När skyltarna varnar om att här tar omkörssträckan slut då kommer mongoskallen på att det är lämpligt att köra om. MED LASTBIL! jag får då ställa mig på bromsen för att släppa in motorvägselefanten emellan mig och lastbilen framför. Med snömodd och is under sulorna blir min lilla vita skåpbil alldeles svag i knäna, här känns det som att jag är ute och åker i en lådbil av pappkartong. Elakt flinar jag åt ödets omedelbara karma då mongoskallen troligtvis brakat in i mitträcket några mil senare och tvingar hela Europa väg 4 att snällt stå och vänta i två timmar innan bärningshjältarna lyckas bärga bort skiten, eller ja inte ens det, bärga bort den från södergående riktning vi andra fick glida in i ett litet samhälle för att köra en alternativ väg. Snudd på 3 timmar försent kommer jag snäll som humlan Ferdinand satte sig på äntligen till jobbet. Lovar härmed att alltid köra försiktig när någon slafsat glass på vägen, karma är inte att leka med. Livet kan vara alldeles för underbart för att kasta bort det på en moddig motorväg, ta det försiktigt där ute det är skönare att komma fram säkert än inte komma fram alls.
Peace…
I jättefönstret framför mig sträcker E4an ut sig som en lång svart orm norrut tills den tar slut i vad jag tror är världens ände. Planerar att hoppa av innan vi faller över kanten. Känns en aning riskabelt i den här farten dock, busschaffisen verkar tro att det är en tävling mot alla små bilar och blåser på i fullfräs för att komma om så många som möjligt.
Med hjärnan full av rosa fluff och magen full av Max sväller jag nöjt i väntan på att antalet kvarvarande km ska minska till noll.
Kan ana en ljusare framtid på jobbfronten efter idag. Har ihärdigt övat mig på att svara avslappnat på anställningsintervjuer utan att flacka med blicken eller rapa ohämmat. Tro det eller ej men jag kan faktiskt föra mig bland folk. Muttrar lite över att jag inte längre äger ett par lurar till fruktluren och får istället socialisera mig med mina medresenärer *pust*
Det här med att sitta kvar i klassrummet sist av alla är inte riktigt min grej, jag är den som oftast går först hastande till något annat. Trots det sitter jag här i skolan och pustar ut efter en 2 timmar långt test prov som i ärlighetens namn gick skit dåligt. Varför? Ingen aning, kändes riktigt bra när jag gjorde det men det är väl kanske därför det gick som det gick. Jag fick väl hybris och slarvade, eller nåt.
Nu släpper jag det här och åker hem till Chrille i stället för att tänka på något annat än switchar ip nummer och protokoll. Någon mer som är sugen på TV- spel?
Ironiskt nog kanske du hittat hit via Facebook.
Jag har funderat på om facebook är något för mig, det blir ju såklart vad man gör det till, ett liv eller bara ett verktyg för att kommunicera med bekanta. Själv har jag funnit mig själv på sajten mer än vad som kanske är nyttigt. Timmar av tristess måste ju slås ihjäl på något sätt eller hur? Facebook har varit en sådan sajt för mig. Är osäker på vart den osynliga linjen drogs någonstans men en dag suckade jag bara när jag såg 32 nya ”händelser” samt alla låtar som kom i en ständig ström från Spotify eller alla kommentarer som skrivits.
Bestämde mig då för att ta en timeout, kolla ifall jag kunde vara utan allt brus. Det är lite som att sluta titta på TV, man kanske missar några bra program men samtidigt en väldans massa skräp. Om du tar dig en rejäl funderare på vad det är du gör där på ”fejjan” egentligen så kanske du som jag kommer på att det mest är ”spionage” på bekanta eller en jakt på uppmärksamhet. Mitt i alla förfrågningar om ifall jag ville gå med i gruppen för hungriga kaniner i Stockholm eller hjälp till att ha ihjäl någon i ”Mafia Wars” kom det faktiskt ett och annat trevligt -Hej hur är det med dig? Visst var det roligt att höra från någon gammal klasskompis eller titta på bebisbilder timme ut och timme in. Men vad är det för fel på att lyfta telefonluren och ringa till sin vän iställlet? Kan det vara för att det då blir personligare än vad som känns bekvämt? Är det då meningen om ens alls nyttigt att man ska ha kontakt med de personerna då? Självklart kan man med lite tips och trix styra sin fejja åt olika håll.
Frågorna blir i alla fall allt fler ju längre jag funderar och svaret blir alltid det samma.
– Nej jag VILL INTE!
Det ska inte vara ett måste att hålla kontakten med sina vänner utan ett nöje! Facebook är bra på många sätt men det slutar alltid med en gröt av brus och tjatter.
Vad jag tror, och detta är bara min egen enkla åsikt så ha Facebook sett sina största dagar. Om det nu är sant får vi ju se, jag tror inte att Facebook bara upphör att försvinna de är de för stora för. Men mindre trafik på deras sajt kommer de få räkna med. – Det blir bara för mycket till slut, har det sagt till mig.
Hur gör man nu om man vill ta bort sitt konto? Det har tidigare varit riktigt krångligt med mailande hit och dit, ta bort alla kontakter en och en mm. Då pratar jag om att ta bort det helt inte bara inaktivera det. Men en enkel sökning på nätet hittade jag den här länken. Kom ihåg att vara inloggad på DITT konto innan du klickar på länken samt att du ska vara riktigt säker. Det kommer att försvinna helt och det går inte att få tillbaka.
Varför ska man då ta bort sitt konto? Ja det är ju helt upp till var och en, men i mitt fall gör jag det för att det inte känns intressant längre. Jag äger en telefon och träffar mycket hellre mina vänner IRL, gamla som nya är varmt
välkomna att ringa/smsa eller maila.
Nej för min del är Facebook ett avslutat kapitel. Det är bara och lyfta på hatten och tacka för de år som varit. Tack och adjö!
Det dammar när jag tänker, sitter så stilla det bara går för att inte förstöra spindelväven som täcker större delar av min sittande kropp. IT-livet är nog lite mindre superhjälte än vad jag inbillat mig. Men ska det klagas så ska man klaga ordentligt tycker jag, därför låter jag bli. Har spenderat senaste timmen på att undersöka tillsalu marknaden för mindre till medelstora gårdar i Hälsingland. Det var en ny upplevelse som verkligen sparkade igång drömtröskverket. Nästan på varje objekt kunde jag se möjligheter. Känner att jag står inför en avsatts redo att kasta mig ut i det okända. Oooh vilken kick! Ska du med?
Det är alldeles för nära inpå tentan för att det ska vara någon vits med att plugga mer nu. Men det ger mig ett visst lugn att sitta här 23;35 och mosa in info i hjärnan i hopp om att något av en händelse faktiskt skulle fastna. Hur som har helgen varit kalas. Någon stans bakom Karlavagnen har tankarna på att plugga i helgen befunnit sig, så det är väl en smula självförvållat att jag sitter här och skäms över att jag inte riktigt fattar allt. Det är lite som om allt kan gå lite hur det vill det, heller spelar det inte någon roll, känslan av att allt fixar sig ligger där i bakhuvudet och dämpar allt som vad oro heter. Om jag kommer kunna rapa upp alla egenskaper med OSPF-protokollet har jag inte en susning om, jag får ta och lita på det jag lärt mig under föreläsningarna.
Nog om min tentaångest. Vi har pratat en hel del i helgen om framtiden, en framtid som ser allt ljusare ut och blir allt mer verklig. Vi har kollat på kurser och pratat om att boka ett möte på banken för att undersöka våra möjligheter inför kommande hus köp. Känner att det är bra att börja i tid och samla på sig så mycket information som möjligt. Framtiden formas fortfarande på drömstadiet men blir allt mer verklig för varje steg vi tar. En sak är säkert, det ska bli ruskigt spännande att få vara med om det. Fram tills dess ska jag fortsätta stångas med OSPF protokollen. Önska mig lycka till! 😉
/kram på er
Ta hand om mig!
Järnhjälmen skruvas åt allt hårdare medan jag drar jackan tätare om överkroppen. Allt startade i morse då jag huttrande undrade om det var morgon på riktigt. 2 min senare ringer väckarklockan med sitt gälla tjut, för att brutalt basunera ut att morgonen är här vare sig feber eller inte. Jag klär på mig mina mysisar och intalar mig själv att det bara är morgon huttrande. Martina sätter sig i bilen och blåser iväg 04;20, jag ropar in hundarna och drar mig för att ta av mig jackan. Lägger mig i sängen igen och förtränger att jag egentligen borde plugga, likt en struts stoppar jag huvudet i sanden och låssas som om det fortfarande är natt. I halvdvala ligger jag och vrider mig, smärta i rygg och höft får mig att fundera på om jag inte av en händelse råkat sova i sisådär 60år. Med ett ögonblicks panik för att jag kanske bryter lårbenshalsen när jag stiger upp tar jag det piano, bara för att vara på den säkra sidan. Lovar mig samtidigt att inte somna till Si-fi filmer något mer. Haltar ner som Gösta 82 och möter Martina i hallen.
Ett antal timmar senare så sitter jag fortfarande lika ynklig på ett tåg norröver. Det förvånar mig att det inte kommer dimma ur munnen på mig när jag andas, nu kanske det är dags att sluta grina över min ynka feber det finns ju faktiskt de som har de värre. Men ni vet ju hur vi killar kan bli när vi är det minsta förkyld. Det enda vi vill är ju att få lite medhåll på hur uselt det är. – Ta hand om mig!
Och ja jag håller på att bli bättre, det är säkert över i morgon. //Kram på er.
Det sitter en man i fönstret mittemot mitt omedveten om att han just blivit offer för min uttråkade hjärna. Iklädd vit skjorta, pressade brallor med tillhörande portfölj (kalvskinn så klart). Han befinner sig någonstans mitt i livet. ~40 med stadig inkomst och bortglömda drömmar. Varje morgon stoppar han ner sina fötter i de två prydligt uppradade tofflor som står nedanför sängen, går ut i hallen och plockar upp morgon tidningen. Läser den under en överambitiös tillredd kaffedrink.
Rubrikerna får bara hans uppmärksamhet under bråkdelen av sekund, skummar vidare och fastnar på en kort liten notis om dagens… hinner inte läsa mer klockan är alldeles för mycket, det svindyra armbandsuret varslar om tidsbrist. Hejdar sig framför spegeln i hallen för att scanna av sitt yttre. Frisyren är inte mycket att tänka på den har han sedan länge gjort sig av med då hårfästen vandrat allt för långt. Han är ju inte direkt en sån som skulle kränga sina brallor på kungsgatan en fredagsnatt (sånt händer förövrigt i storstan). Nä den här mannen har bara karriären som sikte, vilket har gjort honom till den beige-färgade torrboll han är. Knappt några vänner med nära millen på banken. Ute på parkeringen tar han på sig sina bilhandskar även dom i kalvskinn, innan han kommit fram till bilen har den låsts upp av ett chip som sitter i nyckeln. På vägen till jobbet sitter han och funderar på vilka som skulle kunna sägas upp med minsta möjliga krångligheter. Elsa får det bli bestämmer han sig för och trycker på hissknapp 7, hon är ju så pass tyst och försynt att hon vågar knappt protestera. Förresten intalar han sig själv så har hon ändå inte långt kvar till pension. Alla andra på firman skulle bråka så förfärligt så det får bli Elsa.
Elsa är 51år och bor i en liten villa med sina två katter. Hon kör en röd liten golf med rosfläckar på sidorna, låset kärvar när det är kallt och passagerardörren öppnas bara från insidan. I 15år har hon jobbat med att se till så alla företagets anställda har det bra. Skött om blommor, tagit hand om pappersåtervinningen och ansvarar för företagets fikarum. En syssla hon bara tagit på sig för att ingen annan vill. Det ställs kaffebuggar på bänken i ren tanklöshet, ett jag ställer den här så kanskenågonannansominteärlikaviktigomjag tänk. Kaffemuggar flyttar inte på sig av magi det är faktiskt någon som måste göra det.
Lyckligtvis har jag bara fantiserat ihop allt så Elsa behöver inte vara orolig att hon ska bli av med jobbet. Tur är väl det, för sånt här händer väl inte i verkligheten eller?