Medan alla ”jag borde” samlas till ett mörkt moln ovanför mitt huvud låssas jag som om det regnar och glider vidare. Bestämmer mig för att inte tänka på att det är läggdags för ungefär en stund sedan. Tittar på klockan, hon går långsamt framåt. Inte heller tar hon någon notis om mig som sitter på soffan nedanför och ihärdigt glor på henne ihopp om att hon skulle skynda på lite. Samma fart hela tiden, tick… tick… planerar lite hastigt i huvudet vad jag ska ha med mig i morgon när jag far söder över. Det blir väl som vanligt att jag sliter med mig det som ligger närmast och hastar iväg, sen som alltid. Lyckligt vis har jag nu träffat någon som håller lite längre framförhållning än vad jag gör. Sysslar med något som kallas planering, tänker innan hon pratar och skrattar åt mina skämt. Sockerdricka för själen, en känsla av att ha kommit hem. Fast jag mer än någonsin far runt, som en illbatting. Det händer mycket nu, allt på en gång. Men det är då jag känner att jag lever. Det kommer säkert den tid då jag ser tillbaka på det här bland blöjbyten, trötta nätter och tidiga kvällar. Kanske avundas jag då min ”fritid” men då ska jag minnas hur jobbigt det är att sakna sin andra hälft.
Nu ska den här illbattingen gå och sova, för att vakna till nya äventyr i morgon.
