Känslan av gråa regnmoln ligger tung innanför skjortan, det har bara gått knappt en dag sedan Martina åkte hem. Men det är som om ett stort hål bara växer i mig under den tid då jag inte har henne hos mig. En känsla av att inte var riktigt hel. Det blir inte bättre av att det är måndag och skitväder.
I eftermiddag ska jag stänga av telefonen, lägga mig i sängen och bara läsa. Kanske känns det lite bättre då.
Min fyrkantiga ögon svider när jag än en gång trycker näsan mot datorskärmen i hopp om att jag ska lära mig något matnyttigt. Känner att jag suttit för länge då mina ben domnar bort, ett tag funderade jag på om de ramlat av. Kontrollerar att sådant inte är fallet och suckar djupt ut i det tomma rummet. Mitt tangentbord ger upp och faller bokstavligen i bitar, nog dags att beställa ett nytt tänker jag och tittar ner på en av knapparna i min handflata. Tar och letar reda på något att ha på fötterna istället och promenerar 5m in till mor & far. Kanske står det en panna på spisen, hoppas det.