I jättefönstret framför mig sträcker E4an ut sig som en lång svart orm norrut tills den tar slut i vad jag tror är världens ände. Planerar att hoppa av innan vi faller över kanten. Känns en aning riskabelt i den här farten dock, busschaffisen verkar tro att det är en tävling mot alla små bilar och blåser på i fullfräs för att komma om så många som möjligt.
Med hjärnan full av rosa fluff och magen full av Max sväller jag nöjt i väntan på att antalet kvarvarande km ska minska till noll.
Kan ana en ljusare framtid på jobbfronten efter idag. Har ihärdigt övat mig på att svara avslappnat på anställningsintervjuer utan att flacka med blicken eller rapa ohämmat. Tro det eller ej men jag kan faktiskt föra mig bland folk. Muttrar lite över att jag inte längre äger ett par lurar till fruktluren och får istället socialisera mig med mina medresenärer *pust*
Det är ett vitt Hälsingland som far förbi utanför bussfönstret. Ingen av mina medresenärer pratar eller ens spelar skränig musik högt på sin mobiltelefon. Jag flinar lite åt kontrasterna mot tuben i huvudstaden. Det är ungefär tolv kilo mindre cool&ball attityd här. Vilket får iallafall mig att trivas lite mer. Norrland precis så som det ska vara, tyst och precis där man ska befinna sig om man vill vara sig själv för en stund. Det blir nog bra det här tänker jag och stoppar stereopropparna i öronen.