Det är alldeles för nära inpå tentan för att det ska vara någon vits med att plugga mer nu. Men det ger mig ett visst lugn att sitta här 23;35 och mosa in info i hjärnan i hopp om att något av en händelse faktiskt skulle fastna. Hur som har helgen varit kalas. Någon stans bakom Karlavagnen har tankarna på att plugga i helgen befunnit sig, så det är väl en smula självförvållat att jag sitter här och skäms över att jag inte riktigt fattar allt. Det är lite som om allt kan gå lite hur det vill det, heller spelar det inte någon roll, känslan av att allt fixar sig ligger där i bakhuvudet och dämpar allt som vad oro heter. Om jag kommer kunna rapa upp alla egenskaper med OSPF-protokollet har jag inte en susning om, jag får ta och lita på det jag lärt mig under föreläsningarna.
Nog om min tentaångest. Vi har pratat en hel del i helgen om framtiden, en framtid som ser allt ljusare ut och blir allt mer verklig. Vi har kollat på kurser och pratat om att boka ett möte på banken för att undersöka våra möjligheter inför kommande hus köp. Känner att det är bra att börja i tid och samla på sig så mycket information som möjligt. Framtiden formas fortfarande på drömstadiet men blir allt mer verklig för varje steg vi tar. En sak är säkert, det ska bli ruskigt spännande att få vara med om det. Fram tills dess ska jag fortsätta stångas med OSPF protokollen. Önska mig lycka till! 😉
/kram på er
Det sitter en man i fönstret mittemot mitt omedveten om att han just blivit offer för min uttråkade hjärna. Iklädd vit skjorta, pressade brallor med tillhörande portfölj (kalvskinn så klart). Han befinner sig någonstans mitt i livet. ~40 med stadig inkomst och bortglömda drömmar. Varje morgon stoppar han ner sina fötter i de två prydligt uppradade tofflor som står nedanför sängen, går ut i hallen och plockar upp morgon tidningen. Läser den under en överambitiös tillredd kaffedrink.
Rubrikerna får bara hans uppmärksamhet under bråkdelen av sekund, skummar vidare och fastnar på en kort liten notis om dagens… hinner inte läsa mer klockan är alldeles för mycket, det svindyra armbandsuret varslar om tidsbrist. Hejdar sig framför spegeln i hallen för att scanna av sitt yttre. Frisyren är inte mycket att tänka på den har han sedan länge gjort sig av med då hårfästen vandrat allt för långt. Han är ju inte direkt en sån som skulle kränga sina brallor på kungsgatan en fredagsnatt (sånt händer förövrigt i storstan). Nä den här mannen har bara karriären som sikte, vilket har gjort honom till den beige-färgade torrboll han är. Knappt några vänner med nära millen på banken. Ute på parkeringen tar han på sig sina bilhandskar även dom i kalvskinn, innan han kommit fram till bilen har den låsts upp av ett chip som sitter i nyckeln. På vägen till jobbet sitter han och funderar på vilka som skulle kunna sägas upp med minsta möjliga krångligheter. Elsa får det bli bestämmer han sig för och trycker på hissknapp 7, hon är ju så pass tyst och försynt att hon vågar knappt protestera. Förresten intalar han sig själv så har hon ändå inte långt kvar till pension. Alla andra på firman skulle bråka så förfärligt så det får bli Elsa.
Elsa är 51år och bor i en liten villa med sina två katter. Hon kör en röd liten golf med rosfläckar på sidorna, låset kärvar när det är kallt och passagerardörren öppnas bara från insidan. I 15år har hon jobbat med att se till så alla företagets anställda har det bra. Skött om blommor, tagit hand om pappersåtervinningen och ansvarar för företagets fikarum. En syssla hon bara tagit på sig för att ingen annan vill. Det ställs kaffebuggar på bänken i ren tanklöshet, ett jag ställer den här så kanskenågonannansominteärlikaviktigomjag tänk. Kaffemuggar flyttar inte på sig av magi det är faktiskt någon som måste göra det.
Lyckligtvis har jag bara fantiserat ihop allt så Elsa behöver inte vara orolig att hon ska bli av med jobbet. Tur är väl det, för sånt här händer väl inte i verkligheten eller?