Etikettarkiv kallt

Så farligt är det väl inte?

Det börjar bli tjatigt nu att klaga på vädret, alltid samma visa. – Nähe nu snöar det igen!
Som liten hittade man mig säkrast i snödrivorna om vintrarna med endast toppluvan som stackupp då jag grävde grottor och byggde fästningar. Numer är det med mindre entusiasm som jag sopar av bilen på morgonen och grymtar åt mina kalla fötter i lågskorna. Men rätt kläder blir allt så mycket trevligare. Så jag rättar mig själv med att det finns ju inga dåliga kläder, lovar mig i samma mening att inte glömma mössan i morgon.
Hade det inte varit för den där skottningen som vi tvingas till hela tiden så kanske det hade blivit en och en annan snöängel där i pudret. Även där rättar jag mig med att det finns ju faktiskt en snöslunga i garaget det gäller bara att ge den lite kärlek så startar den säkert.
Men med kaffekoppen i handen och fötterna nerkörda i ett par mysiga raggisar så är det ändå rätt mysigt att sitta och titta på allt detta vita. Hoppas bara att folk tar det lugnt på vägarna nu när det närmar sig jul å allt. Vi ska ju tur och retur till Örebro över julen. Håller tummarna för att vädret inte är allt för spännande.
Kör försiktigt!

Svänger loss i Oktoberkvällen

Har nu bytt till vinterdäck på inte min men en kompis bil. Ännu ett bevis på att vintern står och knackar på dörren. Med frusna fingrar blev vi tillslut klara. Nu passar det ju så bra med just denna låt. Skulle så gärna vilja ha rocken han sjunger om.. Fast min får gärna vara svart då förståss 😉
Trevlig kväll på er!!

Ljugarbänken

Kylan smyger sig in under mina tår. Det ska föreställa juni men jag fryser som om det vore höst redan. Jag sitter på en bänk med nött trä som är blekt av solen. Framför mig myllrar det av människor som gör sitt yttersta för att hinna med att vara ledig. ”Det är ju ändå lördag så vi måste ju passa på” hör jag den kvinna säga i folkmassan.
En liten flicka släpar på sitt mjukdjur, tror det är en kanin. Den är något stor för henne att bära då ena benet släpar i marken.
Det är vackert, saker vi bara bestämmer oss för att släpa med. Det kan vara en väska, ett instrument eller en något förstor kanin. Som om de där sakerna blir en förstärkning av oss själva. En slags spegelbild från insidan.
Idag ser min insida något frusen ut men jag gör mitt bästa för att värma det med ett leende.
Ett leende som växer då jag kommer att tänka på min mormor. Förr hade man i Hälsingland och kanske även på andra ställen i landet en Ljugarbänk som stod utanför bron. Eller trappan in till husen som det heter på svenska. På ljugarbänken kunna man sitta och prata lite om allt möjligt, en skvaller ventil.
Min mormor hade en sån, fast i skepnad av en hammock. En väl använd sådan. När jag svängde in på den lilla vägen upp emot min mormors hus var det mer en regel än ett undantag att jag fann henne sittandes i den slitna orangea hammocken med en kaffepanna redo att slåspå så fort det vankades främmat.
Välkommen i sommar hem till oss så ska vi ha både ljugarbänken och kaffepannan redo!