Nä jag ska nog ta och köpa mig en liten Ö i Medelhavet, eller kanske bara en liten gummibåt. Egentligen är jag nöjd med att bara sitta och dingla med benen i vattnet på bryggan. Det ska dock vara sommarvarmt vatten, inte nödvändigtvis byxvarmt men så pass så att inte tårna trillar av. Där kunde jag sitta och beundra mina tår som spretar under ytan, något förvrängda av ljusets brytpunkt.
Där kan jag sitta och fundera ostört över varför det kan vara så svårt att hålla sams ibland. Hur det kommer sig att de där orden man egentligen inte borde sagt rapas upp utan en tanke på hur de tas emot utav de öron som lyssnar. Hur det kommer sig att det ibland är lättare att kritisera än att ge någon beröm. Vad det är som tar emot att säga förlåt? Hur slitet det än låter när själen blöder kanske det ändå är just det vi behöver höra. Vad är det som krävs för att lappa ihop en relation sönderriven av skrik och hårda ord?
I bland kan det gå så lång tid innan luften rensas och en känsla av att det redan är försent infinner sig. Men är det försent? Så länge båda minns vad som det var som man bråkade om måste det väl gå att prata om det?
Gränsen är suddig men den finns, på insidan. Det är där jag letar i alla fall. Viljan måste finnas att bli sams, viljan från båda sidor.
Jag har ju klämt ur mig klämkäcka lines som ”livet är för kort för att umgås med idioter” och ”gå aldrig och lägg dig osams” Motton som motsäger varandra men när jag vet var jag drar min suddiga gräns fungerar det fin fint.
Det är bara att hela tiden träna på att lyssna på dina känslor, den som man kallar magen, hjärtat, själen etc.. Känns det bra så är det bra! Om det inte känns bra så försök att ta tag i det, om det känns för jobbigt ta hjälp av någon du litar på.
Så idag ska jag fortsätta lyssna på vad jag känner innerst inne, och sprida så mycket sockersöt kärlek jag kan, just nu känner jag för att kramas!
//Stora marsvinsmysiga kramar Wiktor
Vaknar innan solen idag, en skön känsla att sitta vid frukostbordet med bara kaffekoppen och två trötta hundar som sällskap. Som om tiden går långsammare på morgonen, dimman och det svaga ljuset gör att man nästan kan höra de melankoliska pianotonerna i tystnaden. En ny dag är snart här, ett nytt oskrivet blad det är bara för oss att trycka pennan mot pappret och börja skriva. En ny dag att rätta till de snedsteg vi tidigare tagit, säga det där lilla ordet förlåt som är så svårt att få ur sig i bland.
Ja tror inte det är ofta vi med avsikt gör varandra illa, eller är det mitt naiva lilla pojksätt att se på världen? Nja, med ”vi” menar jag inte alla i hela världen utan dom i min lilla bubbla, de jag känner, ja dig, du som jag hälsar åt på stan, vi som stannar och pratar med varandra av ren nyfikenhet. Jag behöver ju inte gå längre än till kiosken för att se att det visst finns ondska i världen. Nästan varje dag hör/läser jag något som har med död eller misshandel att göra. Då kanske inte ett förlåt räcker, när det handlar om något sådant men det är i alla fall en bit på vägen. När jag blev överfallen i arbetet, det går att läsa mer om här, fungerade jag inte som människa på väldigt långtid efter. Då hade det nog inte räckt med ett – Förlåt det var inte meningen att strypa dig, men det hade varit bättre än den tystnad och frånvaro jag fick i stället. Har sedan dess varken hört något eller sett några skadeståndspengar men så verkar det gå till när de som inga pengar har gör något dumt. Blev i våras intervjuad om detta i -> P3 där jag berättar om hur jobbigt det är att kräva pengar av den skyldige.
Nu försöker jag lämna detta bakom mig och gå vidare i livet. Det kan vara alldeles för underbart för att gräva ner sig i tråkigheter, för så vitt jag vet är det ju bara nu jag lever. Morgonens låt får bli den här
Hoppas ni allesammans får en underbar helg kram på er!