Nä jag ska nog ta och köpa mig en liten Ö i Medelhavet, eller kanske bara en liten gummibåt. Egentligen är jag nöjd med att bara sitta och dingla med benen i vattnet på bryggan. Det ska dock vara sommarvarmt vatten, inte nödvändigtvis byxvarmt men så pass så att inte tårna trillar av. Där kunde jag sitta och beundra mina tår som spretar under ytan, något förvrängda av ljusets brytpunkt.
Där kan jag sitta och fundera ostört över varför det kan vara så svårt att hålla sams ibland. Hur det kommer sig att de där orden man egentligen inte borde sagt rapas upp utan en tanke på hur de tas emot utav de öron som lyssnar. Hur det kommer sig att det ibland är lättare att kritisera än att ge någon beröm. Vad det är som tar emot att säga förlåt? Hur slitet det än låter när själen blöder kanske det ändå är just det vi behöver höra. Vad är det som krävs för att lappa ihop en relation sönderriven av skrik och hårda ord?
I bland kan det gå så lång tid innan luften rensas och en känsla av att det redan är försent infinner sig. Men är det försent? Så länge båda minns vad som det var som man bråkade om måste det väl gå att prata om det?
Gränsen är suddig men den finns, på insidan. Det är där jag letar i alla fall. Viljan måste finnas att bli sams, viljan från båda sidor.
Jag har ju klämt ur mig klämkäcka lines som ”livet är för kort för att umgås med idioter” och ”gå aldrig och lägg dig osams” Motton som motsäger varandra men när jag vet var jag drar min suddiga gräns fungerar det fin fint.
Det är bara att hela tiden träna på att lyssna på dina känslor, den som man kallar magen, hjärtat, själen etc.. Känns det bra så är det bra! Om det inte känns bra så försök att ta tag i det, om det känns för jobbigt ta hjälp av någon du litar på.
Så idag ska jag fortsätta lyssna på vad jag känner innerst inne, och sprida så mycket sockersöt kärlek jag kan, just nu känner jag för att kramas!
//Stora marsvinsmysiga kramar Wiktor