Det är mysigare än vad man kan tro att lämna bort delar av sig själv. Mitt blod kanske inte duger men min plasma gör det. Den används till blandannat medecin för människor med blodsjukdommar.
Känner mig lite som Stålmannen när jag ligger här och ger bort migsjälv till de som behöver. En handling som får mig att känna mig lite snällare. Trots att det varken gör ont, tar speciellt lång tid eller att man blir ompysslad som en prins är det brist på blodgivare. Du som inte provat gör det! Det räddar både liv och så känner du dig som Stålmannen på samma gång.
Om bara en liten stund ska jag åka in till sjukhuset för att testa om mitt blod duger till att ge bort. Vem vet kanske någon vill ha det, sånt kan ju fattas ibland. Ser det ungefär som att stanna och hjälpa till när någon fått fel på bilen efter vägen, en annan gång är det jag som behöver hjälp. Har man så man klarar sig ska man dela med sig.
En hösteftermiddag, jag var kanske 17 eller nåt sånt. Med soppatorsk på moppen fanns det inget annat att göra för utom att putta åbäket de sista 5km in till stan. Jag kanske inte var den starkaste och moppen var tung så det gick sakta. När jag gått i någon km stannar två knuttar (man kallar väl mc killar för knuttar fortfarande?) framför mig och frågar om jag ville ha hjälp. innan jag fattade att de vill hjälpa till och inte slå ner mig stod jag bara och gapade. – Jag åker och hämtar en skvätt, sa en av dom och stack iväg. Där stod jag med ett köttberg klädd i svart läder. Med solen i ansiktet såg han inte alls ut att kunna slåss snarare kramas, En liten stund senare kommer den andra killen tillbaka med en dunk bensin. Jag tackade så snällt jag kunde. En annan gång är det vi som behöver hjälp sa den störste av dom och sparkade igång sin cykel.
Efter det har jag alltid stannat när jag sett folk som behövt hjälp, hittills har folk bara blivit glada.
Den kan ha sett ut ungefär så här
För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.
Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.
Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.
Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.
Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉
Ni liksom jag som har spelat denna bana fler ggr än vad som är nyttigt skulle säkert fixa den i sömnen
När jag var liten fick man blåsa i TV-spelen för att de skulle fungera. Men ett stadigt grepp om mjukisbrallorna tog jag i för allt vad mina små lungor orkade med, fyllde säkert den ljusgrå kassetten med minst lika mycket saliv men det fungerade. Barn i dag vet inte hur det är att spela utan möjligheten att spara sina framgångar i den digitala världen. Paniken som bryter ut när strömmen går och allt man fram tills dess lyckats med försvinner i en svart ruta. Idag så spelar man på lite mildare villkor, men å andra sidan så tar det längre tid att spela. När jag var liten (och nu låter det som om jag är gammal igen). Tog spelen inte mer än ett par timmar att knöla sig igenom, idag 10-tals timmar. Men de två timmarna man satt och spelade kändes som en hel förmiddag, sen fanns det ju inte tid till att spela mer. Då var det ju dags att börja arbeta på kojan eller krypa runt i skogen för att inte tala om alla gånger jag och min kompis Pär badade i varenda lerdike vi hittade. En gång fastnade hans stövel i leran och han gick hem i strumporna en solig dag i början av maj. Inte jätte poppis tyckte nog hans mor men vad spelar det för roll? Vissa äventyr måste bara upplevas på väldigt nära håll. Hur testar man annars sina nya stövlar? I det lerigaste diket som går att hitta såklart!
Pär min då närmaste granne och hittills den enda jag (och det är jag glad över) stuckit med en kniv i huvudet. Nej jag är ingen gangster som går runt och knivhugger folk i huvudet. Allt var en olycka när två killar sitter och fjantar sig i en soffa. Jag kommer på den briljanta iden att visa honom min nya kniv som jag precis fått i födelsedagspresent. Vänder mig om och håller fram kniven medan Pär böjer sig framåt. Inte fort som tur var men tillräckligt så pass att en strimma blod rann ner i spåret av hans mittbena. Även detta var inte det bästa vi hittat på tyckte hans mor och sa att det var dags för mig att gå hem. Skit skraj över att aldrig mer få leka med Pär sprang jag gråtande hem. Allt förlåtet då det kom fram hur det gått till, har inte sedan den dagen inte stuckit kniven i något mer än korv och limpor.