Etikettarkiv sommar

Sommar stressigt men underbart!

20150621_061843

Sommar den mest stressiga tiden för bonden, då allt skall göras samtidigt och ingenting får gå fel. Mitt i allt skall man försöka njuta av den korta sommaren och träffa de som kommer långväga ifrån för att spendera lite tid i sina hemtrakter innan hösten och alla måsten drar dem tillbaka till storstan.

Vedhögen sträcker sig fortfarande upp till taknocken och hånler varje gång jag går förbi. Fåren tog sig en sväng utanför stängslet i gårkväll och mumsade till min förskräckelse i sig grannens trädgårdsland med rabarber, lök och allt.

Skamset knackar jag på dörren bara för att finna den låst och bilen var borta, jaja jag får försöka igen i eftermiddag. Slåttern går däremot bättre, vi är snart klar med 1a skörden, något sent men det var ju så kallt i början av sommaren där av tog gräset inte fart att växa för ens nu.

Det ska bli skönt när allt är klart och det går att ta tag i resten som har fått vänta på sin tur.

Stängslet på sommarbetet skall göras klart så snart vi får några dagar över, även det skall bli skönt nästa år när det bara är att röja gräset under tråden innan vi släpper ut fåren på betet.

Tillfredsställande nog så syns de små framsteg som görs varje dag, småsaker men det är de som ger mig ny energi varje morgon. Snart snart blir det ordning tänker jag och ser mig över axeln efter nästa projekt som bör göras, det finns alltid någon att ta tag i frågan är bara när inte hur.

Arbetslös blir man aldrig på en bondgård.

Har ni vägarna förbi titta in på en kopp kaffe!

Trevlig Sommar!

KOSLÄPP!!

På söndag så ska äntligen tjejjerna ut!! Det vankas nämligen kosläpp på Nils-Lars, så sitter du med en halvljummen kaffekopp å inte vet vad du ska göra på söndag så ta dig till oss i Blästa och njut av glada kossor, bullar, mjölk och till det en garanterat varmare kopp kaffe.

Kom och se när de med massor utav sommarspring i benen kastar sig ut i lycka för att möta värmen och det gröna gräset.

Bild

TID 14:00

Varmt välkomna!!

Ny fårhage ~23,30

Livet på landet är alltid omväxlande, gick upp med mat till flasklammen för kvällen och hittade ett som satt fast i stängslet. Insåg då att de inte hade någon mat kvar i hagen så det var bara att ställa sig och göra en ny.

Men nu har de mat för flera dagar och en skogsdunge att söka skydd i för väder och vind.
God natt på er!

Sundsvall runt runt

Jag var nog en smula övermodig när jag satte mig i bilen i morse och tuffade upp emot Sundsvall i jakt på mina bröllopskläder. Timmarna gick dock snabbare än vad jag har tänkt mig. I vissa affärer fanns det kavaj med inga byxor, men inget kändes riktigt rätt.
Bestämde oss då för att leta vidare på annat håll. Väl inne i en av stans finare butiker känner jag mig med ens mer omhändertagen än vad jag gjort på länge.
Mannen i kassan var stiligt klädd, det syntes på hela hans kroppsspråk att han kunde det här med kostymer.
Jag väljer en grå kostym med svalt tyg och smal passform. Det är en väldigt stilig spegelbild som tittar på mig där inne i provhytten.

Nöjd och trött åker jag nu hemåt mot hudik i sommarvärmen.

Trevlig helg på er!!

Att göra listan krymper…

Det är förändringarnas vindar som blåser upp nu. Känslan av att det händer så mycket i våra liv nu går att ta på. Inte bara i mitt utan i alla mina vänner har även dom stora planer på gång. Det är väl så att vi har hamnat i den åldern, det köps hus här och skaffas barn där. Vissa flyttar ihop andra funderar fortfarande. Det byggs till och med hus i min bekantskapskrets, men jag gillar’t! Det är skönt att det händer något, står man och  väntar på att något ska hända kommer man ångra sig sedan när man sitter där skrumpen och grå i sin hammock med en kopp hett kokkaffe och funderar på alla de saker man borde gjort.

Nedräkningen till bröllopet tickar på, det är nu dryga 81 dagar kvar, med allt som ska göras och fixas innan så känns det inte som så lång tid. Fler och fler punkter bockas av på att göra listan. På torsdag ska vi äntligen prata mat, hoppas på grillat med potatis gratäng mums! Kläder har Martina ordnat nästan klart, jag då? Nja inte där än men jag jobbar på det. Att hinna köpa bröllopsstassen efter jobbet krävs stålmannenspeed. Men igår snubblade jag över den här sidan.

Kanske kan vara något, måste bara bestämma mig över vilket mönster/färg jag ska ha på mig. Maffioso stilen eller den softa, kanske strikt stilig eller bara allmänt proper.

Den 17/5 är sista dagen för anmälan, då börjar det stora pysslet med att sätta alla bordsplaceringar på allvar. Senaste veckan har det ramlat in ca 20st anmälningar, så 100strecket är inte långt bort. Med alla de galna kompisar jag har så kommer festen bli helt magisk.

Ungefär tusenmiljoner saker att tänka på

För varje dag som går nu så kommer den största dagen i mitt liv allt närmare. I går var det exakt 4 månader kvar till den 28 juli. Dagen då jag gifter mig med världens underbaraste kvinna. Alla ni som har planerat och genomfört ett bröllop vet hur jag känner mig nu. Förutom att jag är ny på jobbet så ska vi mitt upp i allt planerande komma ihåg varandra också. Jag citerar flitigt min gode vän Kristian. ”Klarar man av att planera ett bröllop tillsammans och samtidigt säga ja i kyrkan, då klarar man vad som helst efter det.”

Det ligger mer sanning i den är vad jag först trodde. All romantik och rosenblad drunknar i val av servetter och vilka sorts ljusstakar som ska stå på bordet. Självklart tycker jag att sådana saker är viktigt också, men det blir väldigt mycket praktiska saker innan vi äntligen står där framme vid ”lillprästen”. För 2 dagarsedan var det inte ens säkert vilken präst som skulle viga oss. Ett samtal på telefonen, i andra änden den lokala kyrkoherden. – Hej, jag ringer och kontrollerar om det skulle kunna gå för er att flytta fram vigseln ca 2 timmar vi har nämligen ingen ledig präst som kan innan dess.

Mitt korta svar efter den dumma frågan var, självklart inte! Vi har redan så tidigt som i januari skickat ut inbjudningar till närmare 130 personer. Hur mycket tidigare de andra hade bokat sin vigsel strutande jag i. Tyvärr så var vårt huvud val av präst upptagen. Han var bortrest och rätt långt bort dessutom. Men efter två dagars nagelbitande meddelade han att han åker enkom för att viga oss. Vilken hjälte!

Emellan alla support samtal har jag pratat med både kocken, fotografen och kyrkan igen. Dessutom är det en massa gamla kunder som nu helt plötsligt snokat reda på mitt nya nummer och nu vill att jag ska släppa allt jag har och komma och klippa deras får. Men med tusenmiljoner saker i skallen är det VÄLDIGT skönt att veta att vi är två om det här. Att hur det än bli och vad som än händer är vi i alla fall två stycken som tar den smällen tillsammans.

Martina fick ett tråkigt samtal i förrgår om att hennes barndomsvän inte kan komma. Ruskigt tråkigt, och ärligt talat tycker jag det var på rätt skumma grunder dessutom. Visst är det så att när man planerar sitt eget bröllop så blir man väldigt ego, hela världen kretsar kring oss och det är en själklarhet att alla som är bjudna vill komma. Så är det självklart inte, och det vet både jag och Martina innerst inne. Men vissa av de namnen på gästlistan förväntar vi ju oss att de ska dyka upp, så är det ju. Lyckligt vis är det inte så många fler som har tackat nej. Men det är ju inte OSA deadline än. (hehe optimistiskt lr hur)

I helgen ska jag verkligen passa på att vara ledig för nästkommande 5 är jag fullbokad, där rök den vilan. Men sova kan man göra när man blir gammal eller hur? Det känns ungefär som när man var liten och väntade redan på julafton i april fast trehundra gånger värre och med tusenmiljoner fler fjärilar i magen. Men jag har hört att det är så det ska vara.

I luddiga ulltofflors stilla dans

I luddiga ulltofflors stilla dans värms mina fötter sakta och marsvinsmyser. Jag småsuckar och vane duckar för allt bekant. Misslyckandet var kanske inte så stort men det var i alla fall en motgång. Sådant jag har varit dålig på, nu är jag bättre. Därav en framgång i motgången. Dansar vidare i min ulltoffeldans och myser på distans, längtar till sommaren. Till doftande blomster och stickiga talbarr. Böta badbyxor och jordgubbskyssar på munnen. På sommaren är det så mycket lättare att skaka av sig nederlagets slöja. På vintern fryser den fast, nederlagen. Lagen om att det kunde gått bättre. På sommaren kanske jag hade ätit glass nu, emellan de där jordgubbskyssarna. Idag när termometern hånskrattar åt mig med sina 15 grader kallt sparar jag på jordgubbskyssarna från i somras det får lagen om att det kunde gått bättre smälta och ramla av.

Sommar, skogsbrand och en liten optimistjolle

Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.

Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.

Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.

Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.

Aj där rök fingertoppen

Den kan ha sett ut ungefär så här

För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.

Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.

Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.

Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.

Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉

Södagssuckar

Sitter åter igen på ett tåg med bara mig själv som ressällskap, tittar ut igenom fönstret. Hästgårdar far förbi, sådana som kostar massor bara för att man smällt upp ett ”stall” intill en något större gräsmatta. Jag har nu fyra veckor framför mig i nätverksdjungeln, något som jag tror klara av nu efter tre månader av jonglerande med De lilla kunskaper jag hittills skaffat mig. Känner mig dock halv, som om en större del av mig kysste mig hejdå på perrongen innan hon återvände till Örebro. Men tröstar mig med minnen från en tvåveckors lång och solig semester full av vackra minnen. Vissa av dom kommer nog följa med mig hela livet. Måndag i morgon, en tatagialltdag. Dagar som jag behöver då och då, det ska prasslas med papper funderas och inkasseras allt för att återfå lite ordning igen efter allt semester slappande. Öskar er alla en trevlig start på veckan med en glimt från semestern kram på er!

20110710-052006.jpg