Etikettarkiv allmänt

Facebook döden!

Ironiskt nog kanske du hittat hit via Facebook.

Jag har funderat på om facebook är något för mig, det blir ju såklart vad man gör det till, ett liv eller bara ett verktyg för att kommunicera med bekanta. Själv har jag funnit mig själv på sajten mer än vad som kanske är nyttigt. Timmar av tristess måste ju slås ihjäl på något sätt eller hur? Facebook har varit en sådan sajt för mig. Är osäker på vart den osynliga linjen drogs någonstans men en dag suckade jag bara när jag såg 32 nya ”händelser” samt alla låtar som kom i en ständig ström från Spotify eller alla kommentarer som skrivits.

Bestämde mig då för att ta en timeout, kolla ifall jag kunde vara utan allt brus. Det är lite som att sluta titta på TV, man kanske missar några bra program men samtidigt en väldans massa skräp. Om du tar dig en rejäl funderare på vad det är du gör där på ”fejjan” egentligen så kanske du som jag kommer på att det mest är ”spionage” på bekanta eller en jakt på uppmärksamhet. Mitt i alla förfrågningar om ifall jag ville gå med i gruppen för hungriga kaniner i Stockholm eller hjälp till att ha ihjäl någon i ”Mafia Wars” kom det faktiskt ett och annat trevligt -Hej hur är det med dig? Visst var det roligt att höra från någon gammal klasskompis eller titta på bebisbilder timme ut och timme in. Men vad är det för fel på att lyfta telefonluren och ringa till sin vän iställlet? Kan det vara för att det då blir personligare än vad som känns bekvämt? Är det då meningen om ens alls nyttigt att man ska ha kontakt med de personerna då? Självklart kan man med lite tips och trix styra sin fejja åt olika håll.

Frågorna blir i alla fall allt fler ju längre jag funderar och svaret blir alltid det samma.
– Nej jag VILL INTE!

Det ska inte vara ett måste att hålla kontakten med sina vänner utan ett nöje! Facebook är bra på många sätt men det slutar alltid med en gröt av brus och tjatter.

Vad jag tror, och detta är bara min egen enkla åsikt så ha Facebook sett sina största dagar. Om det nu är sant får vi ju se, jag tror inte att Facebook bara upphör att försvinna de är de för stora för. Men mindre trafik på deras sajt kommer de få räkna med. – Det blir bara för mycket till slut, har det sagt till mig.

Hur gör man nu om man vill ta bort sitt konto? Det har tidigare varit riktigt krångligt med mailande hit och dit, ta bort alla kontakter en och en mm. Då pratar jag om att ta bort det helt inte bara inaktivera det. Men en enkel sökning på nätet hittade jag den här länken. Kom ihåg att vara inloggad på DITT konto innan du klickar på länken samt att du ska vara riktigt säker. Det kommer att försvinna helt och det går inte att få tillbaka.

Varför ska man då ta bort sitt konto? Ja det är ju helt upp till var och en, men i mitt fall gör jag det för att det inte känns intressant längre. Jag äger en telefon och träffar mycket hellre mina vänner IRL, gamla som nya är varmt

välkomna att ringa/smsa eller maila.

Nej för min del är Facebook ett avslutat kapitel. Det är bara och lyfta på hatten och tacka för de år som varit. Tack och adjö!

 

Lussebulle till frulle

Detta är inte en helt vanlig december morgon utan Lucia, denna gång firade vi syskon det med att i krypfart åka de 9km in till Hudiksvall syster körde och själv satt jag med ett pepparkaksslott i famnen. Jag fick agera extrastötdämpare så kakslottet skulle ta sig helskinnad till de bageri vi levererar mjölk till. Där ska det nu stå och sprida jule mys hela julhelgen. Resten av dagen kommer jag spendera i klassrummet med näsan tryckt mot dataskärmen.

Trevlig Lucia på er allesammans!

Reser norröver

På väg genom Sverige, återigen på ett tåg svischande genom verkligheten. Det är ett tillstånd man vänjer sig med efter några hundra mil under fötterna. Avstånden krymper allt eftersom milen ökar i antal. Det är ett grått snart sovande Sverige som jag åker förbi, blött, snart fruset och kallt inbäddad i den mjuka snön. Vintern är inte en lockande tanke när man känner höstens kalla fingrar längsmed ryggraden hur hårt jag än drar jackan om mig. Planerna växer sig större, en mer fantastisk än den andra. ”Vi ska minsann inte nöja oss med det halvfärdiga. Nej ordning ska det vara”

Våren känns långt borta men hur lång än vintern blir så kommer den. Då är det dags för att börja leta på allvar… Vaknar till av två pladderdonnor två säten bort. De pratar om precis ingenting, mycket fylls ut med ”typ”, ”bah”, ”Aah eller hur!?” Av mitt ofrivilliga tjuvlyssnande förstår jag att de jobbar som någon sorts säljare. Garanterat köper en stor del av deras kunder allt de vill bara de håller snattran. En av dom har en sån där röst som skär igenom allt. Likt samurajsvärd genom meloner, det går bara inte att låta bli att tänka på den. En vass ton utan botten. Ingen röst jag skulle lita på om det så var livsviktigt. Med ens tycker jag synd om henne, kanske vet hon inte om att hon låter som om man råkat klämma en spädgris i dörren. Bestämmer mig för att någon annan får berätta det för henne. Jag har då ingen lust att stövla fram och verka drygare än en bakåtkammad slemkrypare. Nä det får någon annan göra, en som kan försvara sig med vassare ord än jag känner till. För att slippa spädgrisen siktar jag in mig på restaurangvagnen, en kopp svart skulle sitta fint kanske lyxar till det med en bulle.

Planera, omstrukturera, formulera mera mot en ny era. Drömmer vidare…

Hösten har tagit en intressant vändning då allvaret blandats in i drömmarnas värld. Det har tittats på priser, bokats möten på banken, listats för och nackdelar på allt möjligt. Hemkommen från Elmia jordbruksmässa med en hel del nya tankar i huvudet. Jag googlar andra saker nu än för några månader sedan, ord som kviga, kilopris, affärsplan osv. De börjar kännas som om saker och ting börjar hamna i rullning.

”Om ett par år… när solen första strålar smälter morgonfrosten, tar jag en tugga till av knäckemackan medan jag går i genom i huvudet vad som ska göras under dagen. Martina är redan på väg för att hämta några kvigor hos en av de närliggande mjölkgårdarna. Efter en hektisk sommar med oändliga timmar i traktorn ser jag fram emot vintern som kommer. Häller upp lite mera kaffe i den vita muggen och funderar vidare, kanske skulle ta och klippa tacklammen i eftermiddag, skönt att få det gjort. När snön äntligen kommer kanske det finns tid till att snygga till inomhus, nya tapeter på övervåningen, en annan lampa i hallen, en som jag inte slår huvudet i. Telefonen ringer, jag lämnar den halvdruckna koppen på bordet, tuggande på sista biten av mackan går jag ut för att hjälpa Martina att lasta av.”

Detta ligger nu närmare än vad jag vågat hoppats på, nu gäller det bara att hitta en trevlig gård som passar just oss. Har du något tips på en trevlig liten Hälsingegård med hyfsat mycket betesmark så hör gärna av dig. Annars går det bra att bara hälsa på när vi köpt en 😉 Jag sätter på mera kaffe…

 

Järnhjelm och ynklig feberyra

Ta hand om mig!

Järnhjälmen skruvas åt allt hårdare medan jag drar jackan tätare om överkroppen. Allt startade i morse då jag huttrande undrade om det var morgon på riktigt. 2 min senare ringer väckarklockan med sitt gälla tjut, för att brutalt basunera ut att morgonen är här vare sig feber eller inte. Jag klär på mig mina mysisar och intalar mig själv att det bara är morgon huttrande. Martina sätter sig i bilen och blåser iväg 04;20, jag ropar in hundarna och drar mig för att ta av mig jackan. Lägger mig i sängen igen och förtränger att jag egentligen borde plugga, likt en struts stoppar jag huvudet i sanden och låssas som om det fortfarande är natt. I halvdvala ligger jag och vrider mig, smärta i rygg och höft får mig att fundera på om jag inte av en händelse råkat sova i sisådär 60år. Med ett ögonblicks panik för att jag kanske bryter lårbenshalsen när jag stiger upp tar jag det piano, bara för att vara på den säkra sidan. Lovar mig samtidigt att inte somna till Si-fi filmer något mer. Haltar ner som Gösta 82 och möter Martina i hallen.

Ett antal timmar senare så sitter jag fortfarande lika ynklig på ett tåg norröver. Det förvånar mig att det inte kommer dimma ur munnen på mig när jag andas, nu kanske det är dags att sluta grina över min ynka feber det finns ju faktiskt de som har de värre. Men ni vet ju hur vi killar kan bli när vi är det minsta förkyld. Det enda vi vill är ju att få lite medhåll på hur uselt det är. – Ta hand om mig!

Och ja jag håller på att bli bättre, det är säkert över i morgon. //Kram på er.

 

Blod och MC-knuttar

Om bara en liten stund ska jag åka in till sjukhuset för att testa om mitt blod duger till att ge bort. Vem vet kanske någon vill ha det, sånt kan ju fattas ibland. Ser det ungefär som att stanna och hjälpa till när någon fått fel på bilen efter vägen, en annan gång är det jag som behöver hjälp. Har man så man klarar sig ska man dela med sig.

En hösteftermiddag, jag var kanske 17 eller nåt sånt. Med soppatorsk på moppen fanns det inget annat att göra för utom att putta åbäket de sista 5km in till stan. Jag kanske inte var den starkaste och moppen var tung så det gick sakta. När jag gått i någon km stannar två knuttar (man kallar väl mc killar för knuttar fortfarande?) framför mig och frågar om jag ville ha hjälp. innan jag fattade att de vill hjälpa till och inte slå ner mig stod jag bara och gapade. – Jag åker och hämtar en skvätt, sa en av dom och stack iväg. Där stod jag med ett köttberg klädd i svart läder. Med solen i ansiktet såg han inte alls ut att kunna slåss snarare kramas, En liten stund senare kommer den andra killen tillbaka med en dunk bensin. Jag tackade så snällt jag kunde. En annan gång är det vi som behöver hjälp sa den störste av dom och sparkade igång sin cykel.

Efter det har jag alltid stannat när jag sett folk som behövt hjälp, hittills har folk bara blivit glada.

Små fötter, kalla golv

Kockradion bryter tystnaden, sänglampan skrämmer bort mörktet, det är dags för Martina att sätta sina små fötter på det kalla golvet och tassa sig ner för trappan med hundarna i hälarna. Tio minuter senare startar hon bilen kl04,24. Jag beundrar hennes beslutsamhet. Det är fascinerande att se människor som brinner för sitt jobb. Och Martina älskar verkligen kor. Redan vid sju års ålder visste hon att mjölka kor var det hon skulle jobba med. Imponerande kan jag tycka då jag som 26 fortfarande inte är säker. Blir det IT branschen? Mm, till en början sen får framtiden forma mitt val av yrke och plats. Hur som ser jag fram emot den med spänning. Vi pratar ofta om framtiden, drömmer och fantiserar. Självklart är du också välkommen hem till oss. Lovar att ha mormors gamla godisburk fylld till bredden.