Jag tar en lång behövlig hundpromenad i en vårdag som känns som sommar. Ny badad och ovetande om att hans husse ska återvända till Stockholm går han lyckligt vid min sida och sniffar på allt från kottar till överkörda paddor. Det är roligt att ha en hund jag känner mig mycket gladare nu som hundägare. Mitt huvud har varit fyllt med massor av funderingar. Vissa stora och komplexa andra struntsaker men som jag ändå inte kunnat släppa. Det är så mycket som händer på samma gång, det brukar ju vara så. Allt eller inget liksom. Jag föredrar nog allt om jag måste välja. Är inte en person som har långtråkigt. Brukar ha tråkigt i ungefär en stund sen hittar jag på något. Livet blir inte roligare än vad man gör det till. Vilket är ju kalas! Det innebär ju att man kan styra sitt liv till att bli hur skoj som helst.
Jag tar den långa promenaden och känner att det är rätt gött att gå där tyst med en hund och bara låta tankarna snurra bäst dom vill. Föreställer mig tankarna som skimrande maskar som virvlar om varandra likt en ormgrop. Ingen ordning alls utan bara ett skimrande kaos. Ett kaos av lysmaskar tänker jag och plockar upp en tanke som gnagt sig fast i mig under några veckor. Suckar och går igenom den i huvudet en gång till. Så här i solljuset en bra bit ifrån mörkret och stirrandet i tacket känns de knöliga problemen inte alls så jobbiga. Som om berget jag såg i går bara en hög med små sten idag. Kanske borde öva mig på att släppa mina grubbel för en stund så jag sedan kan se på dom i solskenet när inte verkar vara så jobbiga som jag tror. Flinar lite åt min nära på ångest i natt då allt verkade hopplöst och går vidare. Livet är ju skit härligt det är bara att öppna ögonen och sluta grubbla!
/Kram på er
