Vilken Svensson som helst!

Vilken Svensson som helst!

Jag skulle kunna kalla det här ett minne från förr men det låter som om jag redan är dammig. Strunta i det och låtsas att jag står och berättar det som om det hade hänt förra veckan. För några år sedan bestod mitt arbete av att skjutsa runt människor i bil natt som dag. Denna yrkesgrupp har eller kommer få uppleva en hel del spända och smått otäcka situationer. Den lilla blå skärmen piper till och jag får upp en adress med vita bokstäver. Det är inte så långt bort så jag tar ingen brådska på mig. Det är sen sommar och luften är ljummen, det skulle kunna bli en kalas fin kväll det här. Lördag och sommar då brukar folk vara på bra humör och dricksen trillar in som smågrus i skorna. Jag saktar ner en bit innan jag kommer fram, är lite tidig men spanar ut igenom sidofönstret för att se om kunden står där. En medelålders man i rutig skjorta och mustasch sätter sig i baksätet med en tung duns. Han mumlar fram adressen, dit hittar jag utan problem så jag slår inte igång gpsen utan knappar vant in zonnumret där jag kommer bli ledig. Resan flyter på medan vi tiger med varandra, svänger in på parkeringen och stannar ungefär där jag tror att husnummer 11 är. Jag vänder mig halvt om för att meddela vad resan kostade och ser då mannen kliva ut ur bilen. Trött på att behöva stå för springnotor så följer jag efter. – Hallå du måste ju betala! ropar jag efter honom och joggar ikapp. han mumlar något om att pengarna finns inne samtidigt som han klumpigt kliver över rabatten och knackar på ett fönster. Jag känner att det här kommer nog ta tid, fiskar upp mobilen ur byxfickan och meddelar var jag är någon stans. Då utan en minsta förvarning kastar sig den helt vanlige Svensson mannen med den rutiga skjortan över mig och sträcker sig efter telefonen. Samtidigt som han tar ett hårt tag som mina fingrar och böjer dom bakåt. Jag slår bort hans grepp från mina fingrar medan jag håller mobilen så långt bort från honom jag kan. Upprepar -TA DET LUNGT! som ett mantra och känner paniken i bröstet. Nu blir han riktigt rasande och får en arm runt halsen på mig. Det är nu jag tror att jag ska dö. Som ett djur gör jag allt för att komma loss, kommer inte ihåg så mycket mer än när en kollega rullar in på parkeringen och det får mannen att fly därifrån. När jag sedan försöker få tag i polisen blir jag satt i telefon kö. Inte för ens några dagar senare blir jag uppringd för ett förhör. Det som jag senare mådde så dåligt över hur fruktansvärt fel jag bedömde honom. Att vem som helst, vilken Svensson som helst kunde vara farlig. Jag höll på att upplösas som människa, misstänkte allt och alla, ville inte gå på stan, trivdes inte någonstans förutom hemma i sängen. Jag kunde vakna svettig och vettskrämd mitt i natten över flashback drömmar. Fick ångest över att inte känna mig trygg och kunde börja gråta när jag stod och diskade, åt mat, tittade på TV…

Lyckligt lottad som jag är har jag en hel drös med vänner som orkade höra på mig när jag måste prata av mig. Familjer som stöttade mig när det var som allra jobbigast. Tiden för rättegång kom. Det blir kväll idag å. Påminde jag mig själv medan jag satt i bilen på väg till tinget. Två familjer och så chefen var där för att stötta mig. Högtalarna ropar upp mitt nr och det är dags att komma in. Som en liten hare tittar jag mig runt i rummet ifall jag skulle känna igen honom. Men ser bara trötta män i kostym. Det visade sig att han vågade inte komma. Skyllde på magen eller något annat dumt. Först då slappnade jag av, han vågade inte komma hit. Jag lovade mig själv att från och med den dagen inte vara rädd för något. Senare liknande situationer har jag alls inte lagt lika stor vikt vid. Trött på att ta skit sätter jag bestämt ner foten och säger ifrån. Idag vill man inte bråka med mig. Jag har med åren lärt mig att bli arg, inte rädd.

Våga bli arg! Det är inte värt det att vara rädd, ilska är lika mänskligt som glädje. Lever man sitt liv utan att säga ifrån så kommer folk utnyttja det. Erkänn dina misstag bli arg på dom som förtjänar det!

/Kram på er

wiktor

En reaktion på ”Vilken Svensson som helst!

Misshandel och ett litet förlåt « Wiktor…Publicerat den  8:39 f m - nov 19, 2011

[…] är i alla fall en bit på vägen. När jag blev överfallen i arbetet, det går att läsa mer om här, fungerade jag inte som människa på väldigt långtid efter. Då hade det nog inte räckt med ett […]

Lämna ditt meddelande

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.