Det är en sån där dag då det kryper i varenda cell, en känsla av att vara påväg någonstans men ansvarsrepen drar sig allt hårdare runt benen tills jag inte kan röra mig.
Jobbar över för andra gången denna vecka. Stirrandes på en kopieringsstapel tänker jag på sandhögen som ligger frusen där hemma oskottad. Det som jag trott att jag skulle ha hunnit för länge sedan. Jobba, ett sånt tidsödande hittepå. Vad mycke jag hade hunnit med om jag inte suttit här och stirrat på den där stapeln som kilobyte för kilobyte flyttar sig åt höger. 10min kvar nu, 15 min övertid, 30 min bort till de får jag lovat att klippa ikväll. Om bara de där kilobyten kunde jogga igenom kabeln istället för att krypa.
Jag ska bara…
Alltid detta jag ska bara, jag blir galen på jag ska bara. Skriker Alfons pappa i barnboken.
Han borde skrika lite på mig med, för det är tackvare ”jajamen det fixar jag” och ”Jag ska bara” som jag sitter här och glor på den stapeln som tillsynes fastnat på skärmen.
I morgon då ska det bli ändring, jag ska bara fixa det här först.