Det är en kittlade känsla av förväntan som bubblar i luften. Jag mår som om jag just fått en sammetslen kram lagom lång så där så att man längtar efter en ny så fort den tagit slut. Jag tassar runt i sköna skor och flinar löjligt mycket, ungefär hela tiden. Vi är inne på fjärde dagen som villagnidare och jag trivs redan som Baloo i djungelboken när han sjunger om bananer och bär. Jag är nöjd, riktigt lycklig för att vara mer exakt, får man säga så utan att få hela ”du ska inte tro att du är nåt” Sverige på sig?
Är det någon som tycker det är jobbigt att läsa detta så saknas bara en kram, hör av dig till mig då för jag har hur många som helst på lager!
Har tänkt en del på något jag hörde på P1 för ngr dagar sedan, ja jag lyssnar på Sommarpratarna det är ju as mysigt ju!
I det avsnitten som Ulf Ellervik var sommarvärd. Mycken han berättade var intressant men jag fastande för just dessa funderingar.
– Hur kommer det sig att vi inte kan se på varandra att vi är kära?
Man kan lätt se på en människa att hon är arg eller ledsen, glad eller förvånad. Men att se på en människa att hon är kär är omöjligt.
Varför klarar man inte av banala saker om att komma ihåg att äta när man är kär, men det går hur bra som helst att köra bil?
Jag gillar det! Att det inte är så svart och vitt det där med kärlek. Det syns inte på utsidan att någon är kär, man kan på sin höjd se lite dum ut. Kanske är just den där mystiken som gör det så fantastiskt att vara kär.
Det bästa med kärlek tycker jag är att den växer ju mer jag delar med mig av den, att den är absolut och kan övervinna vilka hinder som helst.
Säg något fint till någon som behöver det idag!
♥ Wiktor