Över havet mot horisonten.

Över havet mot horisonten.

Jag sitter på ett kanske något mindre häftigt hak och delar lokalen med skrynkliga nypensionärer. Jag gillar´t! Mitt i denna svennebanan gryta kokande av onödigt dyr parfym finner jag mig själv att pinsamt bra passa in. Jag gillar att vara sådär vardagsledig, helst nu när jag förtjänar det. Trött och nöjd med vad jag gjort under de senaste dagarna ska det mycket till innan jag känner mig på dåligt humör. Kanske är det vädret eller så är det att jag gillar vatten så pass mycket. Känner att jag har bra med bag just nu bara. Allt verkar vilja gå vägen. Som om inget är omöjligt idag. Jag skulle nog vara lite motvillig att bosätta mig någon stans där det inte fanns en kust. Väst/Öst det spelar ingen roll men jag har en speciell relation till havet som gör sig påmind nu när jag färdas över det. Jag kan nästan ana äventyret som unga sjömän måste ha känt när de för första gången färdades mot horisonten. Att inte veta vad som kommer hända med en i framtiden är något av en välsignelse. För hur skulle vi må om vi redan idag visste datumet då vi dör. Jag tror nog jag skulle få prestationsångest över att hinna med så mycket som möjligt innan det datumet. Göra alla de där resorna, kyssa den där läskigt vackra flickan, köpa det där huset, klappa den där hunden, gråta över den där filmen en gång till… Nja det är nog bra att livet får flyta på utan att vi vet när det tar slut. Men att det tar slut är bra att komma på ibland. Det gör att man uppskattar livet mer. Tar inte sina nära och kära för givet. För vad jag vet så har ingen kommit på hur man gör för att ta reda på till 100% vad som kommer att hända i morgon. Gässen dansar på vågorna, livet är precis det jag vill att det ska vara och jag är min egen som bestämmer min framtid alldeles själv. Det, just det här är lycka.