Bloggarkiv

Bilen hoppar oj…

Bilen hoppar ojämnt igång med en hostning. Både den och jag är mindre taggad på att ge oss iväg i regnet. Med slitna torkarblad som lämnar ränder på vindrutan åker jag i några km för fort mot jobbet. Det är en sån där morgon då regnet känns i hela kroppen. Det plaskar i hjärnan och kippar i knäna, hela jag är en enda kall vattenpöl. 

Motorerna i hjärnan går på fulla varvtal men jag behagar inte att lyssna, det spelar ingen roll hur högljutt den skriker jag kommer ändå inte att bry mig om allt som heter tankar. Inte innan jag fått mitt morgon kaffe i alla fall… 

Jag väljer nummer ett, svart kaffe, fortsätter med att mata in en tvåa också för att få mer av den mörka vätskan i koppen. Innan jag kommit fram till min dator har jag hunnit rensa mailen, svarat i telefonen och lovat att jag ska komma förbi nere på lagret. Halva koppen urdrucken nu och jag känner mig redan som stålmannen på speed, det här kommer bli en bra dag.

Det låter kanske grått och långsamt att heta Wiktor idag men så är det inte, jag är bara lite trött efter en natt med takinspekterande och kuddmanglande aktiviteter, funderar och fantiserar ingen ro att somna in.

Det är till och med så att jag trivs, riktigt ordetligt dessutom. Jag har det jag önskar mig och lite där till. Snart en fru som är den mest underbara människa jag träffat, jobb som jag stor trivs med och en skruttig gammal bil som tar mig dit jag vill, trots att den hostar och fräser. 

Kämpa på kompisar trevlig torsdag!

Brrrr…

Med ett par frysta broilers på fötterna traskar jag muntert den knappa kilometern till kontoret från busshållplatsen. Resan är snart slut och jag kommer vara inne i värmen inom kort. Det är bara det att jag är osäker på om jag överlever, så läser du detta och inte har hört ngt från mig på ca en timme så ligger jag nog ihjälfrusen i en snöhög någon stans i Birsta/Sundsvall.

 

 

1 januari 2012

Första dagen på 2012, året då jag gifter mig med min älskade Martina. Bröllopsplaneringen är i full gång. Vi sitter och plitar ner adresser till våra nära och kära. En hel hög med kort blir det. För er som suttit i samma sits som oss och listat upp vilka av era vänner som ska närvara på den stora dagen känner säkert igen er i den obehagskänsla som kommer av att behöva sålla bland sina vänner. Jag är en sådan person som hellre äter skorpor med mina vänner än oxfilé ensam. Jag är dessutom välsignad med en jätte släkt, de fyller duktigt ut antalet i högen.

Martina skriver på kuverten och jag stoppar i korten, en trevlig arbetsfördelning då min handstil inte duger att läsa ifrån. Allt sånt här pyssel tar en massa tid med det är väldigt mysigt att sitta där och pyssla ihop. Vad det gäller resten av planeringen så har vi lyckats hitta ett par till bitar till pusslet. Lokal till festen, musiken i kyrkan samt glas till välkomstdrinken. Ett stort pussel blir det, men vi har ju hela våren på oss att pussla färdigt.