Etikettarkiv Tåg

God Jul

Sitter på tåget på väg söderöver med väskorna fulla av julstämning. Det blir minst sagt en vit jul i år, så fort det är dags att åka någonstans med bilen ska det sopas av ngn cm med snö.
Måste passa på att ge SJ en eloge för att tåget gick itid trots all denna snö. Tummen upp!
Fick även en trevlig överraskning i och med en förbeställd frokost jag glömt av. Lyckligtvis syntes den i tågvärdinnans dator och vipps så var jag på ett kalasbra humör!

Ha en underbar jul nu allesammans!
Kram Wiktor

Malmö nästa

Det kippar kallt i mina lågprisskor, jag orkar inte släpa den tunga keyboardväskan de extra metrarna det skulle innebära för mig att gå in i värmen.
Man får lida lite för konsten tänker jag och inspekterar hålet i sulan, berömmer att jag nog får igenom ett finger där.
Jag hade lovat mig själv att ta mig upp i tid, istället låg jag och dreglade fram till knappa timmen återstod innan tåget skulle fara. Jag, kungen av panikpackande löste det galant genom att riva ut alla saker i dataväskan och knöla ner kavajen där.
Ikväll står scaramanga på scen igen, saknar den svettiga känslan efter ett gigg, ska bli roligt, skönt och en smula nervöst.
Nästa uppehåll Söderhamn? Jahapp, nog dags för kungen av panikpackande att leta sig lite frukost. Kram på er!

En stunds paus mitt ibland landet brunsås alla myror.

I landet brunsås där alla pratar med sig själva i hastiga steg alltid på väg någon anna stans. Där har jag pausat för ett par sekunder mest för att min väska är så tung att mina fingrar nog är ett par cm längre än igår. Mitt i smeten av alla myror som springer åt alla håll på det stenbelagda golvet. Jag ser deras fötter snabba, smattrande springer de ihopp om att spara några minuter. De är så upptagna med att hinna med sitt att de inte ser de andra myrorna som korsar deras väg. De pratar inte med varandra utan med några andra, någon annan stans i andra änden på det vita snöret i deras öra finns det nog en anna myra med smattrande fötter oxå påväg någon annan stans. Skygglappar på? Japp då drar vi. Det verkar inte finnas tid för att stanna och vila, andas eller ens plocka ner sina skygglappar och för några sekunder för att se det som händer.

Vad är det som krävs för att vi ska stanna upp och se oss omkring?

Jag hade förmånen att bo i vår huvudstad under ett halvår. Det tar ett tag för en lantis att hänga med i holmarnas tempo. Det ska drickas en snabb latte på tuben, för att spara några minuter här och där springer de flesta de sista metrarna till tåget. De kanske inte vet att det kommer ett till redan om 5 minuter. Men de är förmånga för att jag ska hinna uplysa dom om den informationen.

Nu känns det som om jag skulle orka släpa väskan en liten bit till. Vaggande tar jag mig ändå framåt, lite pingvinstyle men det än ändå ingen som ser mig där ifolkhavet. Väl framme på perongen släpper jag ner väskan med en duns och ser en bit bort att en gammal klasskamrat kommer gående. En person av alla tusen som jag känner igen och jag får genast en chans att kasta mina skygglappar. I tre år gick vi till samma klassrum och åt samma skolmat. Det så längesen att det kändes lite skumt när jag kläckte ur mig frasen. ”Men tjena! Säg vad har du haft för dig de senaste åtta åren? ” Som tur är kan det vara bra att vara lite slapp i käften för rätt som det var hade vi pratat i en lång stund. Tåget låses upp och han sätter sig på sin plats, jag går till bistron. Undrar om det tar ytterligare åtta år till nästa gång vi ses?

HAHAHAH!!

Med blöta, fuktiga fötter som skiftar i blått och en hjärna som rättvisast skulle kunna jämföras med svampbob åker jag söderöver mot mitt livs stora kärlek. Det är en hel del pyssel att få ihop det när man bor på tok för långt ifrån varandra. När ja tänker efter har jag nog spenderat veckor på rälsen. Blir avbruten i mitt luddiga mummel av en medelålders man som hävdar att han ska ha en flaska vin till det tredje benet. – Vissa är trebent, de som är stor i truten i alla fall. – Så i morgon har du då bara ett halvt ben? Svarar tågvärdinnan skrattande på andra sidan kassan. Det var ju inte ett bra skämt, inte på långa vägar. Men med ens blir mannen på ännu bättre humör och stämmer in i värdinnans kristall klingande skratt. Leende smittar av sig på alla i restaurangvagnen även på mig fastnar  ett trivsamt flin. Tänk vilken skillnad det gjorde att mannen bullrade stämde in i hennes skratt istället för att surt snörpa av och gå där ifrån. En av livets alla meningar. Skratta så mycket det bara går, högt och åt allt som bjuder in till skratt. Om en vän kommer med en ”rolig” historia med halvt misslyckad poäng så släpp skratthästarna lös så kommer hjärnan fylla i med resten. Min syster är kalas bra på det där skrattet, det som smittar. När hon väl börjar brukar det ta ett bra tag innan alla i rummet kan andas igen.

Jag har med ens glömt mina tragiskt kalla fötter och att jag säkert inom kort är både snorig och ynklig, istället flinar jag på där i den röda skinnsoffan glad över att ha blivit smittad. Prosit!

Avrundar med en favorit Tweet: Hörde en sjukt rolig story idag om en korpulent far som skulle klä ut sig till hulken.
På barnkalaset trodde barnen att det var Shrek!

Skumpar på tåg, dagdrömmer och flinar.

Sitter på ett skumpande tåg och hoppas på att resan med detta tågbolag med två stora versaler ska ta mig ända hem helskinnad och gärna i tid. Jag reser, än en gång åt fel håll känns det som. Tröstar mig med att det är bara i vår som det kommer vara så här knöligt, bit för bit faller på plats i mitt livspussel. Förr seglade de ner en och en som höstlöv för att sedan hamna på fel plats, nu haglar de ner och lägger sig i vackra mönster. Jag kan ana vad motivet kommer att bli, leende sitter jag och bara ser på när allt bara ordnar sig. Det är en underbar känsla, en jag önskar er alla.

Dagdrömmar, de kommer allt oftare nu. Ögonen svider till då jag suttit och dagdrömt om blommor och ljusstakar, skrattar åt mig själv, måste finnas miljoner tillfällen då folk har sett mig stirra ut i luften som en skyltdocka. Jag bjuder på den, låt dom titta. Jag skäms inte för mig, det är bara onödigt. Med bröllopet från helgen friskt i minnet har jag en mys känsla i hela kroppen, planerar vidare.

På väg hem tidigare i dag satt jag och M och pratade så som vi ofta gör nu förtiden om vårt stundade bröllop. Allt från hur vi sak vika servetterna till om det kanske går att ställa borra efter vatten på en tomt vi pratat om att smälla upp ett hus. ”Vad kostar sånt?” ”Vet du, det finns ju såna där stormlyktor, du vet med en veke i mitten.” ”Ahh, sen ska vi inte ha så långa tal heller.” Allt blir till en gröt men vi tänker samma tankar. Och nickar instämmande innan vi byter hastigt ämne för kanske 20:e gången den senaste timmen. De knappa två timmarna som resan skulle ta var snabbt över, jag svängde förvånad av vägen medan jag utbrister, ”Är vi redan här?!”

Tiden rasar iväg när man trivs, och segar sig fram när sysselsättningen inte är lika fantastisk. Jag lever hellre i räserfart då isåfall.

20 december snöigt och kallt

Precis som det ska vara så här när det lackas som mest mot jul. Massa snö och en gnutta kallt. Trodde likt en liten gosse med gråten i halsen att det inte skulle komma någon snö denna jul. Att det skulle bli en sån där isig och grå jul med brutna lårbenshalsar och grusiga hallgolv, men så kom den, snön vi alla väntat på. Allra mest kanske grannen väntade då han har hand om plogningen. Klart det ska vara snö på julen, annars räknas den ju inte.

I morgon far jag söder över för att hämta hem <3 till jul. Hoppas att SJ gör de som de har betalt för och kör mig hela vägen fram helskinnad. Måste nämna att jag är måttligt impad av detta företags tidigare prestationer tidigare vintrar. Kolla in Japan tex. där går tågen fel bara några sekunder om året. I ett land som Sverige borde väl ändå tågen komma och gå som de ska? Tom. Ryssarna har säkrare tåg tider. Hur kommer det sig?

 

Tåg igen…

Försöker bli vän med den ”smarta” telefonens tangentbord, är nog mer en analog kille som gillar när det skrapar mot pappret av pennans ryckiga dans. Under den tid jag skrev dagbok så envisades jag med att klottra ned allt med bläck. Om det var för att vi inte fick skriva med bläck i skolan eller att det är så svårt att ljuga i bläck gissar jag nog på det senare. När det väl är där på pappret kan det bara målas över och då finns det ju ett bevis på att något annat stått där innan.

Jag befinner mig åter igen på ett tåg i rasande fart längs den svenska tågrälsen, livet upprepar sig. Som om jag är född i rörelse, krymper Sverigekartan så att den ryms i min ficka. Begrepp som mil finns inte längre utan det är i timmar som jag nu mer mäter avstånd. ”Ahh men det är ju bara 5tim dit”

Snart är det dags för att återigen stöka fram julgranen och doppa djupt i grytan, sjunga skrålande ikapp med stereon och skrattande kasta mjöl på varandra. Jul är ändå rätt mysigt ändå bara man har någon att dela den med. Just denna jul kommer bli så där snuskigt mysig. Med glittrande ljus massa klappar och slappande på kökssoffan.

Reser norröver

På väg genom Sverige, återigen på ett tåg svischande genom verkligheten. Det är ett tillstånd man vänjer sig med efter några hundra mil under fötterna. Avstånden krymper allt eftersom milen ökar i antal. Det är ett grått snart sovande Sverige som jag åker förbi, blött, snart fruset och kallt inbäddad i den mjuka snön. Vintern är inte en lockande tanke när man känner höstens kalla fingrar längsmed ryggraden hur hårt jag än drar jackan om mig. Planerna växer sig större, en mer fantastisk än den andra. ”Vi ska minsann inte nöja oss med det halvfärdiga. Nej ordning ska det vara”

Våren känns långt borta men hur lång än vintern blir så kommer den. Då är det dags för att börja leta på allvar… Vaknar till av två pladderdonnor två säten bort. De pratar om precis ingenting, mycket fylls ut med ”typ”, ”bah”, ”Aah eller hur!?” Av mitt ofrivilliga tjuvlyssnande förstår jag att de jobbar som någon sorts säljare. Garanterat köper en stor del av deras kunder allt de vill bara de håller snattran. En av dom har en sån där röst som skär igenom allt. Likt samurajsvärd genom meloner, det går bara inte att låta bli att tänka på den. En vass ton utan botten. Ingen röst jag skulle lita på om det så var livsviktigt. Med ens tycker jag synd om henne, kanske vet hon inte om att hon låter som om man råkat klämma en spädgris i dörren. Bestämmer mig för att någon annan får berätta det för henne. Jag har då ingen lust att stövla fram och verka drygare än en bakåtkammad slemkrypare. Nä det får någon annan göra, en som kan försvara sig med vassare ord än jag känner till. För att slippa spädgrisen siktar jag in mig på restaurangvagnen, en kopp svart skulle sitta fint kanske lyxar till det med en bulle.