Mumlande laddar jag ännu en skiva i brödrosten, kan så vara. Det surrar från en ensam fluga någonstans i rummet. Jag bryr mig inte om att leta efter den, det kommer ju bara in fler så fort jag öppnar dörren. Smörkniven raspar mot den nu krispiga brödytan, hummar för mig själv när jag tuggar i mig marmeladen och Västgöta kloster ost. En pappa ost tänker jag för en kort sekund innan mitt intresse fastnar på datorn och morgonens nyheter. Jaha vad har hänt idag då? Erländer erlände och åter erlände, nej förlåt mig Erlander ska det visst vara. Ett skämt som inte är så speciellt roligt längre då man idag inte vet vem Erlander är, trotts det sitter det hårt fastklistrat bakom pannbenet på mig. Men gissar ni på en gammal politiker så träffar ni rätt, statsminister till och med. Jag hinner knappt skumma igenom det mest intressantaste innan jag får brott ut igenom dörren. Men rostmackan nedknölad till en klump i halsen trampar jag så hårt jag kan för att tjäna in några minuter. Jag är förhållandevis ensam på cykelbanorna sånär som på några gatusopatre som tappert stigit upp långt innan alla andra för att hålla staden ren och fin. Någon måste ju ge de där killarna lite uppskattning tänker jag och hejar högt och glatt istället för att först stanna och berömma mannen men en massa ”oh vad ni är bra” som jag först tänkte. Morgon trafiken hinner ikapp mig lagom till jag flåsande låser cykeln vid jobbet. Svettig och så långt ifrån den frasande rostisen man kan komma. I kväll ska jag gå och lägga mig tidigare lovar jag mig själv dyrt och heligt.
Men nu sitter jag ju här kvart över för mycket och skäms…
Vaknar till lite halvt av att solen träffar mig i ansiktet igenom fönstret, där utanför leker syrenen i den varma gryningen vackert tänker jag och somnar om. Nästa ljud jag hör är ett välbekant smatter av tassar som snabbt rör sig över golvet för att sedan för en sekund tystna. Exakt just precis i det ögonblicket är jag klarvaken, ett ögonblick där jag hinner le och tänka godmorgon innan ögonvrån fylls av något lurvigt som sedan dimper ner på mig och jag blir ”varsamt” väckt med tassar/tunga/buffande och skuffande och något som säkert skulle kunna kallas sång i hundvärlden. Att ett sådant djur som hunden kallas för människans bästa vän är ju inte så konstigt. Jamenar dom blir minst lika glada av att se dig efter 2 dagar som efter en kvart. Sånt smittar av sig, den energifyllda otåligheten, glädjen, spring i benen, pälsen (ah den är ju överallt ;O ) Så fort jag ser en hund så ler jag, blir genast en liten pojke igen som springer med en pinne i handen hemma på gården med vår gamla hund Tina. En hund som kunde konsten att låtsas som ingenting så fort man pratade om henne. ”Jag tror att Tina ätit upp min macka!!” Hon svarade varje gång på liknande frågor med att ignorerade titta ut igenom fönstret. Hade hon kunnat vissla är jag bombsäker på att hon gjort det. En hund som spelade fotboll, hoppade som en gasell och just det skämdes lika bra som en diva. Jag har svårt att tänka mig mitt hem utan en fyrbent lurvig sak som kommer smattrande över golvet precis innan väckarklockan ringer. Måste nämna att jag alltid velat ha en Sankt Bernad, ska det vara så ska det vara ordentligt eller hur? Hur vida jag skaffar mig en hund till eller inte beror lite på vart jag lägger min dörr matta. Men det lutar åt ett gult hus med vita knutar, dubbelgarage och flaggstång! Bara att ramla in om du är sugen på nybakat, saft och kramar. Välkommen!