Etikettarkiv kompisar

Winamap lever. Lunar och Napster minnen blossar upp.

Bild
Har suttit en lång stund i kväll och utforskat winamp, ett kärt gammalt återseende. Det var säkert minst 10år sedan jag använde det senast, men efter att ha sett programmet på kollegans dator bestämde jag mig för att ge det en chans till. Sånt kan ju faktiskt vara roligt, en liten flykt in i nostalgins värld. När jag satt där och nötte ctr+e var jag med ens tonåring och program som Kazaa och Napster var det hetaste som fanns. Lunarstorm var stället man hängde på. Jag minns fortfarande den elektroniska melodin som det svarta modemet gav ifrån sig när det skulle ringas ut på det stora Internet. Hör du det också? Duurdudnnuuuuee. skchhhhhhh.blip

Det var en annan värld där på andra sidan telefonsladden. Jag kunde sitta och fantisera om alla de miljontals bitarna som färdades igenom sladdarna för att sedan ploppa upp som bilder på min dataskärm. Nu är både din skunk, ditt apberg och din lunar borta. Uppätna av större sajter med mer trafik och dyrare annonser. Tror det är bara bilddagboken som har överlevt men nu under ett annat namn. Dayviews eller något sådant heter det nog. Som ni kanske vet så tog jag bort mitt facebook konto förra året, vilket så här i efterhand mest har för med sig positiva saker. Jag pratar mer i telefon/skype med mina nära vänner och då menar jag mina vänner inte alla de 300 hundra på min ”vänlista”. Det enda jag saknat hittills är att en del sidor använder sig av Facebooks openID för att logga in eller prenumerera på tex en video blogg. Även det super populära musikprogrammet spotify använder sig av facebookID. Där går det dock att klara sig utan det om man vill.

Vem vet kanske är det något annat som tar över efter Facebook. Vi vill ju vare sig vi erkänner det eller ej, alltid hitta nya spännande saker. Kanske inte direkt på stört men när grannen, kompisen och till och med syrran hoppat på det där ”nya balla” ja då vill ju inte ens du vara utanför. Kanske blir det inne att synas så lite som möjligt på nätet? Ett så kallat ”digitalt självmord”. För visst är det och kommer säkert vara en bra tid framöver roligt att hänga på nätet. Men det kanske inte är så dumt att fråga sig ifall det har hänt att man prioriterat bort ”IRL” för att hänga på Lunar eller vad det är nu du gör 😉

Sommar, skogsbrand och en liten optimistjolle

Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.

Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.

Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.

Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.