Musik ska upplevas under stängda ögonlock kristall klart och ärligt. Jag tycker intryck från omvärlden stängs ute bättre när jag blundar. Vad alla ni andra tycker spelar med ens ingen roll. Det är bara jag och musiken. Först då kan jag skaffa mig en ärlig uppfattning om hur vida jag tycker om den eller ej.
Varför låtsas tycka om något bara för att någon annan gör det? Ni som har ett twitter konto har knappast missat snackisen #KiwiRiot. I den tråden uppmanas alla att prova kiwi med skalet på. Som ett äpple ungefär. Det köper jag, och visst är det skoj att prova något nytt. Uppenbarligen väldigt smakligt dessutom. Men det kryper i mig när massa Svenssons hävdar att de ätit kiwi med skal på for ever. Det vet ju både du och jag att de ljuger. Och varför påstå något sånt? Skulle samma människa på stå att hon ätit banan eller coccosnötter med skalet på om liknande trådar kom upp? Ständigt denna strävan att vara någon, blir så trött på den. Vad är det som är så svårt med att bara vara sig själv? Ät skal med kiwi om du gillar det! Prova något nytt, tipsa andra, kramas och tyck om varandra! Men ljug inte om struntsaker! Säg istället något i stil med – åh låter ju jätte gott det måste jag prova! Allt annat blir väldigt mycket sandlåda.
Wohoo nu har jag klagat färdigt pjuh!
Så här känns det allt som oftast när jag inte förstår!
Jag läser texten på skärmen men den fastnar inte inne i hjärnan. Allt blir till en gröt och jag suckar för kanske tusende gången. Varför ska det vara så svårt att få in lite info från en text i min skalle? Jag provar att byta taktik och göra lite mer praktiska övningar, de funkar bättre men självklart missar jag en liten detalj som tvingar mig att börja om från början med det jag höll på med. Gör om gör rätt, som det brukar heta.
Bästa sättet för mig att lära mig saker är att prova dom själv. Det kallas att vara taktil har det berättats för mig. Jag skiter i vilket bara jag lär mig det jag ska. Irriterad över att det inte blir som jag tänkt mig släpper jag koncentrationen och riktar den åt helt fel håll. Tex nu, bloggen. Ska bli skönt att komma ut i verkligheten och göra någonting praktiskt igen. Säga vad man vill om att läsa sig till kunskap men jag måste få ta i saker för att jag ska förstå dom fullt ut.
ghaa slutar klaga här innan det blir ännu löjligare. Pust…
Jag rycks ur min dvala av en stöt mot axeln. – Det är en extra biljettkontoll får jag som förklaring. Lite smått irriterad över att ha blivit störd i mitt dreglande letar jag sömndrucket reda på min telefon. När jag sedan blir tillsagd att legitimera mig får hon även mitt körkort. Detta duger dock inte till att lugna den svavel osande drake till konduktör.
– Får jag se ditt student kort också annars är detta inte giltigt, fräser hon onödigt irriterad.
Muttrar något om att jag ska leta reda på det och funderar på om människan har några vänner överhuvudtaget.
– Nästa gång ha allt redo innan, fräser hon vidare åt mig efter hon kontrollerat mitt kort. Nog kan jag ha mina biljetter fasttejpade i pannan om så krävs och jag vill även hålla med om att det är hennes jobb att kontrollera våra biljetter. Men i en extra kontroll där man väcker en främmande människa och kräver att få se biljetten efterlyser jag lite smidighet från SJ. Det går väldigt bra att använda orden snälla eller ursäkta, det skadar ingen att le lite trevligt istället för att stå där och osa svavel så det sticker i ögonen. Jag hoppas nu att någon pysslar om henne lite extra när hon kommer hem så att hon är på bättre humör imorgon, om hon nu inte ska röva bort någon prinsessa dvs.